Frihetsberövad

Att ha en ätstörning är som att vara frihetsberövad. Den enda skillnaden mot St Görans psykavdelning är att doktor Lennart inte kan titta på dig över sina fyrkantiga glasögon, klia sig i huvudet och skriva under ett papper som ger dig tillbaka den frihet du en gång hade. Nej, ätstörningen griper tag om dig - när helst den behagar. Sen är du fast. Antingen tills ni tillsammans slutar andas, eller tills något i dig en dag har växt sig så starkt att det kan sparka undan benen på ätstörningen. Din tyranniska siamesiska tvilling, din hjärtlöse bäste vän. Ditt hat, din kärlek och din största skräck.

I tio år har vi varit fastkedjade i varandra, kanske längre ändå. I halva mitt liv har jag burit en värld av självförakt på mina axlar. Tio år av mitt liv har berövats från mig. (För tänk dig att din största skräck är mat - hur ser då ditt sociala liv ut?)

Jag har varit nära att skjunka, jag har legat blödande halvvägs ner i graven med ångestmaskar kalasandes på min kropp. Jag har sett solen slockna. Jag har känt kärleken lämna min kropp. Jag har hoppats att ljuset i slutet av tunneln är ett tåg.

Men det ska vända nu.
Jag ska bli en lycklig människa. Senare än jag borde, men vad finns det för mening med att förbanna den tid som flytt? Jag ska ta mig själv i kragen, sparka iväg ätstörningsdemonen och stanna här. Inom ramarna. Varken för smal eller för tjock.

Allt behöver inte vara svart eller vitt.

kolakakas blogg

Frihetsberövad

Kommentarer