Någonting har hänt
Har tappat bort mig totalt. Har inte varit inne på Matdagboken sedan augusti förra året. En dag stod jag där och kände: inte ett ägg till. Inte en till broccolibit. Det tog helt stopp. Och Annika Dahlqvistsd fettdiet visade sig vara helt misslyckad för mig. Upptäckte att viktuppgången på slutet inte var tillfällig utan början på en uppåtgående trend. Tyvärr doktor Dahlqvist: LCHF var ingenting för mig. Nu har jag i alla fall provat. Dahlqvist som skrivit tre böcker för att peppa sin diet. Jag har läst alla tre. Och köpte en. Det visar sig då att samtliga tre böcker har samma text och bara pärmarna ser olika ut. Är sånt seriöst`?
Jag hade börjat min kamp mot fettkilona med idel nyttigheter: ägg, fisk, kött, grönsaker, frukt. Sen bestämde jag mig för att pröva doktor Dahlqvists mathållning. När sedan denna imploderade, hade jag kommit bort från den tidigare kosten och kände en sån förvirring - det var som om vetskapen om hur man äter nyttigt var som bortsopad ur hjärnan. Vad händer då? Jo, jag sätter igång att äta som jag gjort tidigare. M i s s l y c k a n d e M i s s l y c k a n d e M i s s l y c k a n d e Samtidigt äterkommer min paranoia med förnyad kraft och drämmer till mig med jämna mellanrum under höst och vinter. Tankar som "det är ingen idé, dom kommer ändå att göra slut på dej" håller mig i gastkramning och påminner mig om att jag inte känner till hur lång tid som återstår (av livet). Energin går ner till noll. Initiativkraften förtvinar. Så ni som peppat mig får ursäkta, jag har inte varit inne här sedan augusti. Och som jag tänker idag. Det finns två personlighetstyper som reagerar olika då de står inför att deras liv blivit utmätt. Den ena sätter igång att leva så häftigt och passionerat de bara kan, bara för att hinna med så mycket som möjligt. Eller så kan man reagera som jag gjort och bara ge upp. Försöker intala mig att hoten är inbillning, men det är dom ju inte. Tidigare hot har dom ju förverkligat. Vill inte tänka på detta nu. Har jag det hemifrån, detta att varje gång jag får en idé som jag skulle vilja förverkliga, som jag vill ta initiativ till något, så dyker en inre röst upp - inte den där sjukdomsrösten som beror på schizofrenin - utan sådana där tankar som kommer av är en internaliserad föräldraröst: Vad ska du göra det för? Vad ska det tjäna till? Vad är det för mening med att du gör det? Och då sipprar min energi bort igen. Skulle vilja kunna släppa min rädsla för vad som kommer att hända mig och istället börja göra nåt: städa, producera inlägg på mina bloggar, experimentera med papper och färger - men tankarna på att vara i dödsfara hämmar mig fullständigt. Att jag måste hålla mig förberedd på det värsta. Filifjonkan som trodde på katastrofer av Tove Jansson. Nån som associerar till den?
Nu är jag ju inne här igen. Tänker lägga in Matdagboken som länk i min huvudblogg. Få se om jag kan börja äta nyttigt igen. Men exakt som då tänker jag inte lägga upp kosten. Då strypte jag så gott som kolhydrattillförseln helt. Jag ska akta mig för det nu, för jag tror att det kan vara därför jag plötsligt kände det där motståndet mot ägg och broccoli. Visserligen kolhydrater i broccolin, men kroppen var kanske fed-up with protein. Ska alltså lägga till mer kolhydrater utan att frossa. Nu äter jag nästan bara kolhydrater: bröd, müsli, pasta, lite mjölkprodukter och köttmat.
Väger nu minst 97 kilo, samma som innan jag fick livmoder och äggstockar bortopererade.
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.