Hur högt pris är jag beredd att betala?

Jag vet egentligen inte vart jag är påväg. Det jag gör nu känns liksom inte bra för fem öre. Jag är en allt eller inget människa, så enkelt är det, och det känns som att många av oss som plågat oss igenom anorexi är det, och alltid kommer att förbli det. Julen har slutat i total panikångest över "all" mat jag ätit, när jag i själva verket vet att jag fuskat som bara den. Hoppat över måltider, kompenserat och promenerat i stort sett hela tiden, inte för att må bra, utan med det enda syftet jag har och har haft sedan jag gick upp i vikt, att förbränna. Jag vet att jag är en typisk anorexipersonlighet, med hårda krav på mig själv och enorma drömmar om perfektion, och jag vet att jag missbrukar och utmanar mitt liv. Att jag för några år sedan omöjligt kunde se en framtid och en fortsättning på livet, det var ju så långt borta när jag satt där med skärsår över hela armarna och halva apoteket i min kropp och bara ville försvinna, förintas och dö. Jag fick en chans till, och jag vet att jag egentligen borde ta vara på den. Det är därför jag faktiskt försöker kämpa så hårt nu. Därför jag ger det en chans till. En chans att må bra. Jag behöver tappa några kilon för att nå den där kroppen då jag teoretiskt sägs må som bäst, men frågan är om det är värt det. Risken för att fastna igen känns så stor, och ett liv som anorektiker är ju egentligen inget liv som jag vill leva. Jag minns ingenting från min gymnasietid på grund av denna vidriga sjukdom. Har diffusa minnen från behandlingshem och springrundor i ångest och blixtovädet. Jag inser kanske att det inte är värt det längre. Jag vill ju trots allt leva. Jag ska försöka tappa de där kilona, ge det ett ärligt försök till, men om jag känner att jag håller på att fastna i anorexin igen, vet jag att det är meningslöst, och väljer då istället att satsa på att må så bra som möjligt. Sådär bra som jag lovade mig själv att jag skulle må när jag skrevs ut från min sista behandling i oktober 2010. Sådär bra som jag inte har mått.

Kommentarer

29 december 2012 09:26

emalinea

Jag är också före detta anorektiker. För mig var LCHF en väldig hjälp. På andra sätt än med vikten. Jag tillfrisknade fysiskt sett från min anorexi år 2007, men matångesten fortsatte. Någonstans har jag känt att jag inte vill lyssna på alla tanter som bara säger att man ska lära sig äta och må bra, jag kände att något var fel. När jag sedan testade lCHF första gången, så förstod jag att min matångest faktiskt var "befogad", och bad därmed alla att ta sig i r*ven som sa att min ångest bara berodde på att jag var ätstörd/sjuk i huvudet. Alltså, jag som känslig människa får pur fysisk ångest av kolhydratrik mat. Alltså, även mat som kan anses vara nyttig såsom en ekologisk apelsin, eller fullkornsris-alltså sådant som hjärnan omöjligt kan ha valt ut som farligt och därmed ångestframkallande. Nu kan det ju vara så att du redan är LCHF:are, i så fall har jag kanske gjort bort mig lite. Men det är intressant, ändå.. Kram på dig.
29 december 2012 00:39

lejonell

Jag avråder från att tappa kilon i nuläget. Först må stabilt bra. Hitta bra sätt att ge dig själv kärlek. Om du är orolig att gå upp i vikt kan ditt mål vara att stå still på vågen.
29 december 2012 08:40

piagus

Satsa på att må bra inget annat tycker jag. Har levt väldigt nära en ung flicka med anorexia nervosa..Inte roligt jag förstår att du inte minns din gymnasietid, men visst vill du väl minnas resten av livet senare? Ta hand om dig och ta det lugnt.Kraaaaaam Pia
29 december 2012 08:11

gittan52

Jag håller absolut med lejonell!

Logga in för att skriva en kommentar.