icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
En tjugofyraårig tjej som i åratal kämpat mot sjukdomen anorexi, som varit friskförklarad i knappa två år och som nu strävar efter att hitta en baland i kost och träningsdjungeln, en balans där jag kan äta nyttigt och träna, men ändå må både fysiskt och psykiskt bra. Matdagboken används mer som en inspirationskälla till ett hälsosamt liv än som en viktminskningssajt för mig, och jag trävar enbart efter att må så bra som det bara är möjligt, inte att gå ner en hel massa kilon. Jag har insett det nu, jag kommer aldrig bli lyckligare för det.
10 februari 2013 22:29

Varför har inte mitt liv förändrats?

Jag hittade min gamla dagbok från gymnasiet, och hittade en text som fick mig att rysa. Inte för att den var särskilt hemsk eller jobbig att läsa egentligen, utan mer av det faktum att jag inte kommit vidare känns det som. Visst, jag är frisk och strävar efter att må så bra som det bara är möjligt, men fortfarande finns i mitt liv en liten del som enbart ser misslyckandena och drömmer om perfektion. Det enda jag skulle behöva för att vara lycklig. Texten skulle egentligen ha varit en presentation till min nya svenskalärare, men den spårade ur lite, eller ganska så mycket till och med, och hon fick den inte förrän veckan innan min student. Trots det, var det faktiskt tack vare henne jag fick vård... finaste läraren någonsin! [KURSIV]Jag heter Anna, är en av de många ätstörda människorna som gömmer mig i Sverige, det lilla landet lagom. Jag är 18 år, går också sista året på gymnasiet och orkar inte längre med mitt liv. Så enkelt är det nästan. jag har haft ätstörda tankar så länge jag kan minnas, har alltid velat vara lite bättre, lite smalare, lite duktigare, lite vackrare och lite mer perfekt. Sådär perfekt som jag aldrig kommer att bli. Sådär fin som en blond flicka med vågigt hår och blågröna ögon aldrig kommer att vara. Sådär duktig som en ätstörd människa inte klarar av i längden. Sådan vill jag vara. Ändå är jag så långt ifrån det jag kan komma. Fet, ful och äcklig. Ord som jag upprepar för mig själv varje dag, som ett mantra. Varför jag nu skulle behöva göra det, det är ju inte direkt så att jag inte förstår det från början. Ett ständigt krig med mig själv. Ibland bara vill jag våga söka hjälp på riktigt, bli fri, leva ett värdigt liv, men oftast anser jag mig inte vara värd det. Ätstörda människor ska ju vara smala människor. Inte tragiska äckel. Inte trasiga päckel. Jag vill ju bara vara vacker. I dryga fyra år har skam, självhat, svält, hets, ångest och förakt varit min vardag. I fyra år har jag ägnat varje ledig sekund åt att hata mig själv. Jag tror inte att det är det som är meningen med livet, men saknar kraft till att hitta någonting meningsfullare. Det här är ju den enda värld jag känner till på riktigt, där jag kan spelreglerna och vet vilka normer jag sak följa. Det är bara här jag är jag. Jag är ensam i min lilla bubbla.[/KURSIV]

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.