Finns det en social kod som vi omedvetet läser av/sänder ut vid mötet av nya människor?

[KURSIV]På tågresan ner till mormor i fredags bevittnade jag ett möte mellan två kriminella. Jämlikar. Samtalade som om de känt varandra i årstid. Ogenerat. okomplicerat. Tycke uppstod. Hade samma tjej satt sig vid mitt säte, snott en godispåse ifrån serveringsvagnen - då hade konversationen sett annorlunda. På tågresan tillbaka mot Göteborg sitter jag mitt emot en kvinna. Vi börjar samtala om ditt och datt. Öppet om sårbara ämnen. Vi hade lika utbildning, liknande livsöden, många gemensamma nämnare. Vår konversation, unik. Vi fann varandra i ett enkelt och spontant möte. Kan det vara en slump att två kriminella finner varandra? Kan det vara lika mycket slump att jag och min socionomvän finner varandra på vår tågresa? Visst, man sitter på samma tåg - men även att man faktiskt sitter på samma tåg rent metaforiskt. Finns det en social kod som likasinnade läser av. Läser in den andre. Utan ord. Kroppsspråket kanske skriker utan att människan medvetet noterar. Registrerar och väger in undermedvetet. Är full av förundran. Såklart en viss slumpmässighet ligger klart i botten. Vissa människor drar vissa människor. Likasinnade till likasinnade. Invanda sociala mönster dras till invanda sociala mönster som mesiga söker dominanta. karriärister söker karriärister. Skogsmulle söker skogsmulla. Räddare säker offer. Tillfälliga förbindelser på krogen söker tillfälliga förbindelser. Desperat söker desperat. Säker söker säker. Otrygg söker trygg. Invand socialroll söker någon som besitter den invanda sociala rollen man är att samexistera med. Vänta nu. Kanske är det det som gör det så svårt att bryta mönster. Den sociala koden man själv sänder ut, den tilltalar specifika och därmed hamnar man i liknande situationer som gör det svårare att bryta mönstret. Tryggheten ligger i det gamla. Invanda beteenden väcks på nytt. Bryta. Svårt. Jag mår förträffligt. Bättre än någonsin. Livet är ljuvligt. Jag har genom åren dränerats på energi genom dysfunktionella relationer där jag givet av mig i det oändliga. Aldrig krävt något tillbaka. Inte fått, då jag inte efterfrågat. Idag, efter år av kris, krishantering - år som förändrat mig, nu känner jag obehag i relationer och möten med människor som tar min energi och inte ger tillbaka. Jag kräver inget, men jag ser till att inte omges av dessa människor då de på sikt inte tillför mig någonting. Jag har börjat finnas för mig i första hand. Jag är fortfarande en givmild människa som ger så mycket som behövs. Bara inte till allt och alla hela tiden. Väljer några nära vänner. Saken är den att jag blir lika omtyckt, efterfrågad och uppskattad oavsett. Skillnaden är den att jag överlever bättre, mår bra och har en energireserv för nödfall, för mig eller de som står mig närmast. Min sociala kod i verkliga livet tror jag skulle kunna säga: " Jag är solid, godtrogen, förtroendeingivande, varm, omtänksam och rekorderlig" Samtidigt som den säger till andra "Kom hit, jag kan stötta dig och vara din vän för alltid för jag bryr mig mer om dig än om mig själv". Låter inte så illa. Däremot innebär det att många dras till mig. Det ställer ett krav på mig själv. Att kunna sätta gränser. För mig själv som i sin tur blir gränser gentemot de människor jag möter. Detta krav är ett av de få krav som är av dignitet att uppfylla för dem egna överlevande. Sätta gränser. Den sociala koden, kanske inte är KBT-bar. Däremot är hur väl kravet om gränssättning uppfylls KBT-bart i allra högsta grad. [FET]Jag tackar Pi för ett möte som jag kommer att bära med mig hela livet. En insikt. En värme. Tack vare vårt möte. Tack![/FET] [/KURSIV]

Kommentarer

16 oktober 2011 11:22

Cyndix

vilket oerhört bra inlägg med mycket tänkvärt... tack för att du delat med dig!
16 oktober 2011 11:22

Thyndra

Det finns absolut mycket som vi sänder ut och läsar av varandra. jag jobbar ju som försäljare och möter varje dag intressanta människor. Ibland så blir jag lite av en psykolog, det är skönt för vissa att få ösa ur sig till en främling som man inte behöver ha något närmare förhållande till. Och jag älskar människor, det är det som gör att jag trivs med mitt jobb också :)
16 oktober 2011 13:34

Malviina

Jag tror att det vad som händer när man träffar nya människorna är att den överlevnandsinstinkten tar kontroll över oss. Och sedan förr tiden var männiksornas liv och död beroende av varandras hjälp och man kunde inta lita på vem som helst. Tvärtom - någon utanför kunde ju komma och ta din mat och boende och det var ju lika döden. Jag tror att det är ju anledning till att vi kontaktar lättare de som liknar oss. Vi förstår ju också dem bättre som har liknande livserfarenheter.
16 oktober 2011 18:49

linni

[KURSIV]Cyndix: Delar gärna med mig av mina oändliga tankar som surrar. Är så glad att någon vill ta del av dem. Får ni dessutom nytta av dem då är jag än gladare :D Thyndra: Ja, onekligen signalerar vi mer än vad vi för blotta ögat uppdattar, ändock är jag förundrad över det faktum att vi uppfattar och tar fasta på det i den utsträckning som jag tror att vi faktiskt gör, baserat på tågerfarenheten och andra tidigare repeterbara erfarenheter. Människor - kan man annat än älska dem? Ja, jag liksom du jobbar med människor och det är enligt mig berikande. Malviina: Överlevnadsinstinkt som reptilhjärnan som tar vid menar du? Intressant tanke. En tanke som för mig låter ganska logisk. En tanke jag kommer att suga på ett tag. KRAM på er! //Linni[/KURSIV]

Logga in för att skriva en kommentar.