Glättiga ytan är samtidigt raspig och ruffig
Allt ser bra ut. Är roligt. Bubbliga samtal. Glättiga dagar. Klädda i det rätta. Ser rätt ut. Är rätt. Umgås när solen skiner. Ytliga konversationer. Snygga sammanhang. Allt är trevligt, glatt och nu. Det räcker men en liten krackerligering i tillvaron. En liten spricka i fasaden. Ljuset springer in. Ytan ter sig raspig. Vass. Tillvaron ruffig. Kläderna gå. Samtalen djupare blå. Bubblorna fövandlas till regndroppar. Inget ser lätt ut. När det blåser, vem umgås då? När sammanhanget är avskalat, enkelt och rått. Då står du där, ensam, men dig själv.
Är uppskattad och omtyckt för att jag är glad, positiv och har mycket energi men också är trevlig, omtänksam och gillar människor. En typisk sådan tjej som drar till sig många människor. Som folk gillar att han omkring sig. En kvinna som kryddar med humor och kvickheter. Perfekt till festen. Trevlig att ha omkring sig. Typiskt bra att ha nära om livet kantrar lite. Att vara alla de där egenenskaperna är min gåva men samtidigt min förbannelse. Jag är som jag är, jag ger för att jag tycker om att ge och vara en god vän, bekant och medmänniska. Det också flertalet som uppskattar mig och vad jag har att ge som medmänniska. Med gläjde är jag mina egenskaper.
När jag fått plocka bort mig själv från ett stort socialt sammahang under ett års tid, där jag innan befunnit mig under 4-5 års tid på regelbundenn veckobasis, på grund av värd och ledproblematik. Där försvann alla ytliga bekanta bort. Ingen saknar, ingen undrar och ingen bryr sig. Noterar ett tomrum men inget som egentligen har någon betydelse. Ett antal bekanata och vänner fortsätter att finnas i vardagen. När det blåser och är motigt då stöttar och finns jag där för dem. När livet tar en vändning som har gett mig pre- och postoperationssvårigheter i två omgångar under två månaders tid, då glesas vännerna ut. De har tystats ner. De har slukats upp viktigare delar av livet. Vänskapen har visat sig i de vänner som verkligen finns. Flera vännen har visat sig vara bekanta oförmögna vänskapliga göremål.
Ingen är obilgerad att bry sig om, höra av sig eller vara min vän. Fast sanna vänner behöver inte ombeds, behöver inte bönas eller kontaktas för att vilja bry sig om mig. När jag behöver er som mest. få försvinner som flest. I all ära "älska mig mest när jag behöver det minst" står sig ändå inte, för när man behöver sina vänner som mest då är er frånvaro önskas som minst. Jag är sannerligen inte ensam, oälskad och övergiven. Där emot är vännerna till antalet betydligen färre och de vänner jag har är betydligt störra människor än jag någonsin kunnat ana. Jag har blivit tvättad in på bara kroppen, naken har jag visat upp mitt innersta och ni som står där - ni kommer att finnas för alltid i mitt liv.
Att få ett sms någon gång som undrar hur jag mår. Att någon ringer. Att någon erbjuder hjälp och stöttning. Efter knappa 8 veckors isolering från varadagen under en 11 veckorsperiod är inte en dans på rosor. Jag har aldrig haft ett så stort behov av kramar, omtanke och kärlek som nu. Ställt mot mina 26 år av pyskiskt ohälsa, har dessa månaderna varit de tyngsta rent krasst. Att stå ut med ont, ett vacklade psyke och den oändliga ensamtiden - det har varit en prövning av det större slaget.
Tackar min lyckliga stjärna för mina riktigt vänner och den genuina omtanken och försöker fokusera på det jag har istället för det jag saknar. Fokusera på det jag kan göra istället för det jag inte kan. Det är inte lätt, men man lär sig mer och mer med tiden, hur man ska hålla skräpan och kan rikta blicken mot det som är hållbart i tillvaron. Livet. Det viktiga. Det vackra.
Ljuset kommer in, genom sprickan i min själ. Det är först då man kan se tillvaron i dess rätta ljus. Verkligenheten. Jag ser fram emot resten. Klokare. Vackrare. Självständigare.
God lördag!
Gillar
Kommentarer
-
Kloka tankar och igenkänningsfaktorn är hög
-
Kicki
Tråkigt att göra.
kram
-
Fint att du skriver och "släpper ut" dina känslor och tankar. Det är tyvärr stor skillnad mellan vänner och bekanta. Vi lever ju dessutom väldigt isolerat här i Sverige, speciellt under den kalla delen av året. Inte lätt att spontant umgås med sina medmänniskor vilket är betydligt enklare i varmare länder. Tänk på att livet är dynamiskt och föränderligt och man har inget facit - vem vet vad som väntar runt hörnet. Ganska spännande eller hur! En kram till dig!
-
Kalluna: tack för din uppskattning av min text. Det är naivt av mig, men jag inser verkligen tydligt att det är skillnad på vänner och vänner.. man kan vara en vänlig bekant som mest är med när det är enkelt...av olika anledningar. Å det är fint; man har inte ett facit just därför att livet är dynamiskt och föränderligt. Fasinerade men också på så sätt än mer komplext att leva :)
KRAM å pepp tillbaka!
-
Logga in för att skriva en kommentar.