Kcal-fattigdom..

[KURSIV]Äter inget. Äter i princip luft. Mättar när allt annat smärtar. Dricker vatten. Har petat i mig ett litet mål. Proppmätt. Kcal-fattigdom. Utebliven träning. Sitter paralyserad i soffan. Läser om allt. Orkar inte företa mig någonting. I dagsläget. Allt är ett sammelsurium. Ingen sanning är sann nog. Ingen omtanke är varm nog. Huttrar. Världen, jag är i den. Levande men utan puls, värme eller färg. Bistår mig själv med kronisk konstgjord andning. Omkullkastad. Allt ligger lite hejsan svejsan. Upp är ner. Ner är längre ner än ner. Illamående då allt gör ont. Sömnen mättar inte tröttheten. Mat lockar inte den förlorade aptiten tillbaka. Tankarna tänker mig inte klokare. Apatiskt stillasittande förbränner inga kalorier. Befinner mig i ett vakum. Fattigdom. Fattigdom där allt saknas. Tid liksom rum. Just idag är det ett utanförskap. Jag andas därför finns jag. Bara för att jag finns innebär det inte att jag nödvändigtvis lever. Jag lever per definition. Det vackraste ter sig idag kolsvart och omöjligt att urskilja i mörkret. Tänder lampan men mörkret skingrar sig icke. Jag är kvar i sotig bomull, aska och kylig natta. Trots att de senaste dagarna har blivit en för stor påfrestning, där det vackra har blivit fult. Det säkra har blivit oviss verklighet. En vardag där jag står förvånad över hur livet kan arta sig. Kontroll över livet är ett slöseri med tid och energi att ens försöka bemästra. Nu vet jag att jag är levande, oavsett om jag vill det eller ej. Tack Eli och tack pappa för att livet fick mig i sitt våld till sist! Livet. Ogillar det, men älskar den smärtsamma verkligheten. Oförutsägbarheten. Att tvingas finna tilliten i det obegripliga i vardagen. Det som saknar sammanhang. Meningen med livet är nog just att livet har en mening som är helt oklart. Otydligt. Prövningar. Motgångar. Uppförsbackar. Motvind. Underkylt regn. Om några dagar fyller jag 30. Då börjar livet. Då tänker jag andas, leva och tända solen. Det är nämligen så att jag själv bestämmer när solen ska tändas, på min väg, mot mitt mål i mitt liv. Hur smärtsamt det än är, så går jag där.[/KURSIV]

Kommentarer

6 januari 2012 01:41

anso71

Det du skriver är poesi. Smärtsam posei. Jag tror att du behöver någon/något som skriven text på nätet inte kan ge dig. Delvis behöver du äta mer såklart. Ingen kan leva på luft! Men du behöver en människa också, som ser dig i ögonen, och talar med kärlek i sin röst. Ta hand om dig. Vikten är i ett större sammanhang inte det viktigaste i livet. Kram!
6 januari 2012 07:06

mita0822

Kära Linni, hur har det gått med din pappa? Hur mår han? Håller allt jag har för att det har blivit bättre.
6 januari 2012 07:08

monki65

Om man aldrig upplevt motgångar hur ska man då veta hur medgång känns? Sköt om dig och grattis på din 30 års dag :)
6 januari 2012 15:42

Yrla

hej linni men usch då vad jobbigt. hälsn yrla
7 januari 2012 00:23

linni

[UNDERSTRUKEN][KURSIV]Anso71:[/KURSIV][/UNDERSTRUKEN] Smärtsam poesi, det lät vackert. Jag har vänner, varma samtal och mina ord som stöttar mig när det är tufft. Imorgon kommer mina kära vänner på besök och firar min dag tillsammans med mig. Livet är lika vackert som det är smärtsamt. [UNDERSTRUKEN] [KURSIV]Mita822:[/KURSIV][/UNDERSTRUKEN] Tack som frågar, min far är opererad, hemskickad och mår bra. Allt känns bättre idag. [UNDERSTRUKEN][KURSIV]monki65[/KURSIV][/UNDERSTRUKEN] Motgångar gör medgångar mycket trivsamma tror jag :D Tack, den 7e är min dag! [KURSIV][UNDERSTRUKEN]Yrla[/UNDERSTRUKEN]:[/KURSIV] Tack det vart jobbigt men nu är det trevligare. [FET] KRAMAR till er alla för er omtanke![/FET]

Logga in för att skriva en kommentar.