Musten hit och Musten dit...

[KURSIV]tror minsann mina känslor är i omlopp av andra orsaker än icke finnbara inlägg. Om än de är vackra och viktiga. Nej, idag surrar mina känslor. Som bin runt blommor. Omkring honung. Jag är idag, en bikupa. Tankarna. Känslorna. Ingen början. Inget slut. Känslan av övergivenhet ligger förankrad i något annat är inlägg jag inte kommer åt. Att känns sig sviken. För en gångs skull inte av sig själv. Vanligen sviker jag mig själv. Alltid. Ofta. Av slentrian. Nej, jag står upp för mig. Mitt vara. Min rätt till existens. Jag är inte orsaken. Det finns de människor som förväntas alltid stå upp för en. Ett barn. En vän. En medmänniska. Sviken. Övergiven. Det är inte alltid möjligt. Orsaker. Miljoner av anledningar ligger till grund för förskjutning, glömska och förnekelse. För mig resulterar detta i en känsla av övergivenhet. En nötande känsla. Lätt förankrad i ångest. Oro. Jag försöker avskärma mig ifrån smärta, kyla och vassa knivar som av olika anledningar försöker att nå mig. Jag håller mig undan. Ibland söks jag upp. Inget skydd i sikte. Måste exponera mig. Ofrivilligt. I kölvattnet, en känsla av övergivenhet. Tilliten brinner upp. Tilliten. Tidsbomben som exploderar. Utsatt. Sitter med gåshus och fryser - naken. Ingen värmer mig. Ingen kramar mig. Ingen känner mig. Jag efterfrågar en en medmänniska som ser mig. En specifik. Till saken hör, den jag söker är blind, har tappat hörsel och känsel. Betvivlar att de fem sinnen någonsin bemästrats. Omöjligt. Smärtsamt att inse. Inte konstigt att tilliten svajar. Hur ska man kunna lita på. Anförtro sig till. Älska någon som inte ser, hör eller känner? Smärtsamt. Frågan är om man kan älska om man inte ens varseblir en annan människa... Jag älskar att jag äntligen står upp för mig, inte överger mig själv - försöker bygga upp tilliten till mig själv. Med eller utan dig. [FET]<3[/FET][/KURSIV]

Kommentarer

12 oktober 2011 10:52

Blonkan

Vad poetiskt du skriver. Kramar till dig. Jag vet hur det kan vara när tankarna svämmar över och tar över.
12 oktober 2011 11:12

linni

Poetiskt... man tackar ödmjukast. Tankarna tenderar till att få mig att skriva på ett specifikt sätt. kram till dig.
12 oktober 2011 11:13

Annted

Känslosamt och vackert sorgset!!
12 oktober 2011 11:20

fruragge

Skickar en STOOR VAARM CYBERKRAAAAM till dig för det känns som om du verkligen behöver det...men man behöver såna här dagar oxå för att reflektera, söka och finna nya saker både inom och utom en själva <3<3<3
12 oktober 2011 11:28

linni

Annted: vad bra att det låter vackert ;) kram Fruragge: Tack snälla! Känns alltid lättare när man rätat ut tankarna i text. Ha en bra dag du. kram

Logga in för att skriva en kommentar.