Sätta ord på känslan

Det här med kommunikation. Det här med att ta till ord. Förmulera för sig själv. Till andra. Det är så avgörande för måendet. Att våga känna. Våga låta tankarna få vingar och flyga ut. Ta sikte utan rikting eller egentlig mottagare. Att väga sina ord på guldvåg i all ära. Fast saken är den att det är bara att kunna plocka ner tanken, fånga känslan och forma orden. Bara. Ack så svårt. Ack så viktigt. Att samla allt inom sig det är som att tacka och ta emot allt. Att aldrig visa sin utsida med rädslan för att den inte är tillräcklig. Frågan är, tillräcklig för vem? För mig är det äkta och den är. På riktigt värderingsfritt varande. Tankarna tänks oavsett om de är rätt eller fel. Känslorna känns obereoende av om det är irrationella och rationella. Det är mitt kött och blod som har saker att säga. Att kommunicera. Att välja av rädsla tysta det som vill bli sagt. Att inte våga orda för att inte förlora. 

Kanske den dyraste läxan jag någonsin lärt mig är att möjigen förlora något potentiellt vackert för att jag valde att låta oro och oförmödenhet förstumma och förminska vikten av mina ord. Att hålla för munnen, att strategiskt se tiden an kostade mig total kommuniktionsbrist. Stum, avdomnad och på riktigt ej knuten till något. Tänk den ångest som pös ut i takt med att jag lät ord formuleras av mina funderingar, där min frustration och oro kläddes i bokstäver och ljud. Känlsorna vällde fram. Likt lava. Vulkanens mullrande oro gav kraft och mod att skjuta ur lava. Låta känslorna som vid detta lag är brännheta, rykande och eldigt snabba. Explotion av extra allt. På en gång. Från lugn och kyla till aktion och hetta. Sårad, ledsen, besviken, frustrerad, arg, vansinnig och oresonlig. Inga gränser för den kraftfulla kavalkad av allt som inbegrips. Öser ur det oändiga med kraft. Utan känlsa och vettighet.  

DÄR insåg jag vad priset av att hålla all kopmmunikation innåt, att styras av rädskor där oron får äga de oformade orden. Den kan ha kostat mig det potentiellt vackra, relationer, hälsa i destruktiv ångest. Mitt liv, kära nån - min stress och ohälsa. Dyrt. Luta mig mot förhopping om att allt inte är avhängt just den aktiva kommunikationslavan som var kraftigt tillagande utan förvaring. Att det finns människor som ser mig, potentialet och värdera det de sett så mycket högre. Fast, jag måste erkänna; det kan vara så att jag tilltalat en omgivning som trivs och gillar det tysta, avvaktande och okrävande. Det är dags att välja om och välja rätt sällsap då. Jag är, och jag är som jag är som en del av hur jag känner och tycker. Duger gott åt mig, måste finna en tillvaro där det duger gott åt andra. 

Min hälsa, min kropp och mitt liv kommer att tacka mig för detta.

Post sömn. Post havregrynsgröt. Post gymträning, för att stärka lederna. Post morrot. Post mycket vätska. Post insikten om den tysta kommunikationens pris.  Det kan bara bli bättre!

God onsdag!

Kramar från Linni