Se upp för faran!

[KURSIV]Insåg i helgen att det finns en stor risk i viktnedgångssammanhang; risken för allt aldrig bli nöjd. Man kämpar mot ett utsatt mål. Stånkar sig fram länge vägen. Milstolpe efter milstolpe passeras, nästan obemärkt. Målet är visualliserats framför en. Målet är det enda som är värt något. Jag tror att man lätt blir fastbind. Delmålen syns knappt, om ens i periferin. Jag har de senaste veckorna varit hungrig, jag har då mättat hungern med mat. Jag tränar fem gånger i veckan och gymmar en gång i veckan. Jag har de senaste veckorna känns mig tjockare, fetare och fulare än någonsin. Ologiskt med tanke på hur mycket jag tränar. Ja, det vore inte helt orimligt om jag nu åt för ett helt land, då hade jag kanske lyckats med att gå upp. 26kg+ hade varit en bragd värd en medalj av juveler och guld i så fall. Känslan är densamma, bortom all logik och sannolikhet bor den, känslan av att svälla. Väller över kanterna, fetma. Väl hemma i Skåne, fick jag komplimang av en släkting som berättade att jag gått ner. Jag blev paff. Glad, men förvånad. Han sa att det syns på mina ögon som nu kommer fram mer och mer, liksom att mina kinder smalnat av. Jag tar det som bekräftelse på att mitt huvud inte bistår mig med sanningen utan främst ställer till det. Det slog mig då; jag kommer aldrig vara nöjd. Främsta anledningen till detta är at jag inte ser förändringen som andra utomstående observatörer. Jag är fart blind. Jag ser bara målet, missar milstolparna. Faran av att vara målinriktad i den utsträckning jag tydligen är, är att jag inte ser. Risken för att därför inte bli nöjd är överhängande. Jag har alltid varit missnöjd med mon egen kropp. Aldrig varit tillräckligt smal. Inte tillräckligt snygg. Jag vill inte hamna i den där missnöjdheten. Jag tränar. Jag kämpar. Jag går ner i vikt. Jag vill att min belöning förutom god fysisk och psykisk hälsa även införliva en tillfredsställelse i mitt resultat vid storlek 34/36. Jag vill kunna vara nöjd. Godmorgon! Förändringens måndag är här. [/KURSIV]

Kommentarer

21 maj 2012 11:13

Pussis

God morgon!! Jag känner igen det du skriver fast jag har några storlekar större. Jag startade på strl 50/52 och har nu 42/44 och ibland 40/42. Man ser inte det man faktiskt har åstakommit utan man ser bara ett mål som e mindre o mindre.. Mindre o mindre storlekar.. Usch känner igen precis vad du skriver. De här med att man ser sig själv som tjock o äcklig fast man kanske egentligen inte är det. Min fd sambo sa till mig häromdagen att jag skulle sluta tramsa med dieter och skit för att jag har rasat ner i vikt sen han flyttade i januari, men jag ser ju inte det. Jag ser ju bara en fet kosssa som bara väller o sväller. Hur skall vi göra för att bryta detta hemska mönster o tänkande..// Linda

Logga in för att skriva en kommentar.