Tilliten brinner...

[KURSIV]då är det svårt att skynda långsamt. Att se tiden an. Det är varje uppskattning som behövs. Ständigt underhåll. I sakta gemak, det är då odugligheten tar sin friheter. Tankar om att världen kretsar kring mig. Att allt handlar om jag duger. Om jag är tillräcklig. Jag är minsann duglig, tillräckligt men tilliten till detta faktum lyser ned sin frånvaro. Ord. Sanningar. Komplimanger. Lämna mig åt väntan en stund *poff* allt går om intet. Jag måste lära mig att duga för mig själv. Troligen duger jag åt andra, än bättre än jag tror. Straff och belöningar - livet fungerar inte så i verkligheten. En paus. Ett andetag. Livet kommer emellan. Jag duger ändå. Duger åt mig, duger åt dig. Livet. Jag är krävande. Behöver. Måste få bekräftan. Se mig, hör mig, bekräfta mig. Varje sekund, varje minut, varje timme, dag ut och dag in. Positivt vara för stunden, negativt etsar sig fast, tär på min tillit till den egna dugligheten. Min tillit ska få brinna, en evig låga som erinrar mig om min duglighet. Ovissheten om den egna dugligheten ska dunsta bort. Oavsett yttre omständigheter, jag duger då och har tillit till detta faktum. Orubblig duglighet, here I come![/KURSIV]

Kommentarer

26 september 2011 10:14

dreamroses

Vad bra du skriver!Här kommer en peppning från mig.
26 september 2011 10:58

linni

Men tack, vad glad jag blir som tycker det. PEPP tillbaka till dig också! kram Linni

Logga in för att skriva en kommentar.