Första dagen (en första inblick i mitt liv)
Jaha, då var det dags att ta tag i mig själv. :o) Igen! Ja, det är inte första gången på de tio år jag inte varit normalviktig som jag försöker gå ner i vikt.
Självklart har jag provat många olika bantingsmetoder men mitt största problem är att jag ALLTID är hungrig. Skulle säga att hjärnan fått fnatt och vill att jag ska äta konstant efter flera år med bara småätande. Så nu när jag försöker äta normalt blir det kaos, men livet är inte lätt så jag får försöka distrahera mig så jag inte känner hungerkänslan.
Jag har svårt att förstå hur kroppen kan skrika efter mat en halvtimme efter jag ätit tillräckligt med mat för att vara mätt i fyra timmar. Jag försöker sedan stoppa i mog något så finns igen plats i magsäcken, men hjärnan säger fortfaranade: "Mata mig, jag är hungrig!" Kan lova att jag blir tokig!!!!!!!!!!!
En stor anledning till att jag måste göra detta är att min kropp inte orkar med längre. Det är tragiskt att vara 28 år och ha ont i ryggen när jag rör på mig. Läkarna säger att jag behöver gå ner i vikt. Som om jag inte är medveten om det?!?!?!?!?! Men med lite värktabletter utskrivna ska jag tacksamt lämna läkaren och sedan ta tag i mig själv. Tacka gudarna för alla förstående och hjälpsamma läkare som gör allt i deras makt. :P
Nej, jag ska inte gnälla så mycket på läkarna, de är väl som så många andra överarbetade och underbetalade samt sönderstressade. Klart att om man för en läkartid en måndag em får jag räkna med att bli kallad lat. För som alla andra överviktiga/feta så ligger jag bara hemma i soffan och gör inget vettigt undertiden som jag proppar i mig allt onyttigt som finns?! Nej, det skulle jag inte säga! Visst finns det de som lever så, men de flesta jobbar och är fysiskt aktiva dagligen som jag. Det är bara för många kalorier i det jag äter dagligen. allt handlar om enkel mattematik: äter jag mer än jag förbränner går jag upp i vikt.
Jag har fundera länge och väl hur det kom sig att jag vid 18 år började gå upp i vikt och har kommit fram till detta: Jag började gå upp i vikt när jag flyttade hem till min dåvarande pojkvän direkt hemifrån. Min uppväxt har varit svår på flera sätt och min mamma var inte lämplig förälder. Så från att ha tagit ett stort ansvar hemma för mig och mina syskon till att bli ompysslad av någon som var villig att lägga all sin tid och energi på mig var steget stort. Jag tog ett steg tillbaka från den glada, aktiva tjej som alltid gjorde något för alla andra om jag inte skötte skolarbetet (skolan gick före allt enligt mamma), till att bli innebunden och inte göra mer än absolut nödvändigt. Så här i efterhand inser jag att jag var deprimerad och att min pojkvän såg inte det. Det är inte så konstig heller att han inte såg det för är det något jag kan så är det att stänga in mina känslor och sätta upp den glada, lyckliga fasaden som var nödvändig för att överleva. På något sätt var vi lyckliga ihop i 7 år innan det förhållandet tog slut.
Efter det bodde jag själv och hade bara mig själv att ta hand om för första gången i mitt liv. Det var väldigt skrämmande i början, jag var helt vilsen. Sakta men säkert kom jag in i en rutin och började känna mig mer självsäker. Blev mer självsäker och skaffade mig nya vänner. Det blev mycket festande flera gånger i veckan. Något helt nytt för mig eftersom jag alltid har varit hemmabunden. Jag stormtrivdes med detta och insåg ganska snabbt vad jag missat. Detta var inte så nyttigt för vikten så klart eller hälsan heller, inte när jag levde på skräpmat, cigaretter och alkohol för det mesta. Efter ett tag bestämde jag mig för att ändra livsstil och slutade röka. Det gick väl så där. Började och slutade ett par gånger innan jag bestämde mig för att nu fick det verkligen vara nog. Så nu har jag varit rökfri i över två år och är väldigt stolt över det.
I samma veva som jag slutade röka träffade jag min man. Blev upp över öronen förälskad i honom och så gifte vi oss efter 3 månader. Det bästa jag gjort någonsinn! Så nu sitter jag med en man som älkar mig för den jag är trotts en stor fet mage som jag själv hatar men inte haft karaktär nog att ta tag i på allvar. Har växt ytterligare som person och insett att min övervikt är ytterligare en mask/fasad som jag gömmer mig bakom. Nu har jag ingen anledning att vara rädd och osäker och gömma mig i min kropp så nu ska de flesta överflödiga kilona bort.
Så idag är den första dagen i mitt nya liv! :o)
Kommentarer
-
Ett väldigt insiktsfullt och inspirerande inlägg! Kan känna igen mig i mycket, spec det du skrivit om tiden hemma hos mamma och strax efter med pojkvännen. Tips när du känner dig hungrig: - Drick vatten. - Drick grönt te, kanske en termos med dig? - Tugga tuggummi - Ät sånt som är ok att småäta emellan måltiderna. (Själv kör jag på körsbärstomater ganska ofta). - Gör något helt annat än lyda kroppen. Ropar suget, gå på promenad eller skicka skriv ett mejl osv osv. Fokus på annat, helt enkelt. Hoppas du känner dig hjälpt! *pepp*
Logga in för att skriva en kommentar.