Tredje veckan med Cambridge Kuren

Japp, jag går in i min tredje vecka idag och det känns förvånansvärt bra. Jag har haft turen att inte må särskilt dåligt ens under första veckan, då jag fick förvarningen att jag skulle kunna bli otroligt slö, få ont i huvudet och yrsel, detta på grund av alla de onödiga gifter som jag somlat på mig och som kroppen behövde rensa ut. Det är ganska galet vad man kan göra mot sig själv, egentligen. Förra veckan gick också bra, även om jag var väldigt sugen på salt och fet mat som bacon och chips. Och parma skinka. Och jag drömde att jag syndade och åt McDonalds mat, men till och med i drömmen fick jag dåligt samvete efteråt så det är väl positivt: jag är så pass motiverad att jag inte ens kan njuta i sömnen av att bryta mot kuren. Suget har varit lite konstigt för även om jag har velat ha bacon och chips så har det nästan varit något njutningsfullt i att veta att jag måste vänta innan jag får smaka dem igen. Igår kväll var den jobbigaste kvällen efterson jag tänkte på hur långt jag har kvar. Det var första gången jag faktiskt kände för att ta en upptrappning och få börja äta ett mål mat om dagen igen, men jag vet ju att målet är för stort för att missa och att jag inte tänker ge upp. Jag måste bara bita ihop och köra på. Det är ju inte ens speciellt krävande, egentligen. Jag är färdig med att ta mig själv för given. Det är så lätt att glömma att man bara har en kropp och den ska man kunna leva i och röra sig med i minst sextio år till, hoppas jag. Att mata i den en massa energi och sen inte utnyttja den energin till något vettigt är ju som ett långsamt självmord - vilket är helt totalt galet beteende. Jag vill uppskatta min kropp och i förlängningen även mig själv mer, och aldrig igen halka in i de tankegångar jag haft fram tills nu: det finns alltid tid till förändring. Tänker man så tillräckligt många gånger har tiden tillslut runnit en ur händerna. I april ska jag väga 58 kilo; det stora målet ska jag bevisa för mig själv att jag klarar av att träffa. Sen kommer jag kunna tro helhjärtat på att jag klarar av vad som helst bara jag bestämmer mig för det.

Kommentarer

24 januari 2011 11:02

Newbie

Duktiga du! Kämpa på!!
24 januari 2011 11:22

beekan

Du är jätteduktig! Visst blir man stolt att man inte faller för suget. Att man klarar av att stå emot. Det är inte maten som styr oss, det är vi som styr maten. Visst har man craving efter saker, jag saknar mackor med smör o ost, men det får bli när jag kan hantera det och då jag har nått mitt slutmål.

Logga in för att skriva en kommentar.