Upp och ner, en introduktion till min vikt.

Jag har alltid varit fet och jag har alltid gjort fel. När jag vägde som mest var jag uppe i 125 kilo. Otroligt. Det var många bäckar små som ledde mig dit och jag skäms. Jag tänker alltid på min vikt och hur jag ser ut. Inte bara viktmässigt, men hur mitt hår ser ut, hur stor min näsa är och hur sneda mina tänder är. Trots det kan jag ofta tycka att jag ser rätt ok ut. Nu är jag 31 och det är dags att vara vuxen kanske, trots att jag inte känner mig särskilt vuxen. Jag går ner i vikt i ryck. Inte jojo-bantning nu längre, men mer att när jag kommer till en platå så håller jag mig kring den ett halvår och sen kör jag ett ryck igen. Problemet är ju då att det tar sådan tid. Nu väger jag 78,9 kilo så även fastän jag gör fel så blir det ju nästan rätt. Skulle helst vilja gå ner ca 20 kilo till. Det är svårt för mig att finna glädje i de 46 kilo jag har gått ner, det är nästan som att jag måste hata mig själv lite för att orka i mina ryck. Jag vet att jag äter alldeles för lite när jag kör på, men jag har så svårt att kontrollera mig själv. Det går mellan båda ytterligheterna. Ibland är det som skönt att inte äta, det är liksom något jag är bra på, hur knäppt det än låter med tanke på hur mycket jag har vägt. Första gången var det inte direkt mitt eget val att gå ner i vikt. Det var min mamma som frågade om jag ville vara smalare, och det ville jag så klart. Då var jag 10. I hela mitt liv har min vikt varit i fokus. Min mamma är en rätt så klassisk viktpendlare, trots att hon aldrig, så länge jag kan minnas, har varit direkt smal. Kanske var hon det när jag var liten, men det har jag ingen uppfattning om. Jag vet också att det alltid fanns godispapper i hennes bil och att hon hade gömmor med godis hemma. Jag vet att jag i nian vägde 67 kilo och hade gått ner 10 och fick ett par jeans och 1000 kr. Så innan dess måste jag ju rent logiskt ha vägt 77. Ungefär som nu alltså. Vid 67 kilo såg jag rätt ok ut, jag har ett par bilder från skolavslutningen där jag har en kortare kjol och en svart kavaj på mig. Sen vägde jag mig inte inte så mycket på gymnasiet. Jag vet att när jag av olika anledningar var i USA ställde mig på vågar så skulle jag inte väga mer än 200 lbs, 90,7 kilo. Fast det blev mest över, oftast ca 220 lbs, 99.8. När jag pluggade köpte jag en våg. Då vägde jag 93 kilo. Jag visste ju att jag hade gått upp, och trots att jag kände mig fet så kände jag mig ändå ok, trots att det var ner från vissa gånger i USA. Jag har till exempel aldrig haft problem med pojkvänner och så. De tycktes vilja ha mig ändå. (Kanske är jag extremt charmig) Senare flyttade jag till USA och bantade till och från, men bara kortare perioder, och med kortare menar jag en månad i taget. Kilona laddades på. När jag kom hem blev det återigen mer och mer och jag orkade inte bry mig. Jag jobbade alldeles för mycket och hade familjeproblem. Det var då jag hamnade på 125 kilo. Det är nu ca 5 år sedan. Då gjorde jag ett ganska stort ryck och gick ner till 97 innan jag blev djupt deprimerad. Började plugga igen och försökte stänga av allt vad vikt hette. Mat och godis fick mig att må tillfälligt bättre och det behövde jag. Varje sekund som fick mig att uthärda lite till fick vara var den var. Trots att jag bröt ett löfte jag givit mig själv, att aldrig mer väga över 100. Nästa gång jag vägde mig var i januari 2010. Då vägde jag 107 kilo. (Vad är det med mig och alla sjuor?) Sedan dess har jag inte gått upp särskilt mycket i mina pauser. Har kanske blivit lite mer envis. Så min senaste viktresa räknar jag från januari 2010. Perioder är det som funkar för mig. Att göra fel är det som funkar för mig. Jag har läst många bloggar och framgångssagor, men har inte känt mig representerad i någon av dem. På två år och några månader har jag gått ner 28 kilo. Utslaget blir det ca 1 kilo i månaden. Om jag fortsätter i den takten så tar det två år till innan jag har gått ner de där 20 kilona. Fast jag har lärt mig att det enda viset jag kan orka gå ner i vikt är att tillåta mig pauser av varierande längd, fast utan att helt ta bort ögonen från målet. Min avsikt är alltid att fortsätta tills jag är klar, men så händer det något som gör det svårt. Under de senaste 3 åren så har jag förlorat en förälder till cancer, skilt mig, haft ett annat sprucket förhållande, tagit hand om en annan sjuk förälder, nått ruinens brant ekonomiskt och hoppat av universitetet för andra gången. Det senare på grund av att min hjärna bestämde sig för att inte vilja vara med längre. Där befinner jag mig nu. Jag hoppas på en ljusning i livet som helhet. Jag har inga fasta punkter. Har ett ganska casual förhållande som jag inte vet vart det leder, har en behovsanställning och en exmake som gör livet surt på många vis. Men jag försöker. Jag har ingen kontroll på något alls i livet. Allting ligger alltd i någon annans händer, förutom min vikt. Då är det dags för ett ryck igen. Jag inbillar mig att jag ska tycka mig vara värd mer om jag är smalare. Som om jag har en ursäkt mindre för att inte ge mig ut och ta för mig. Fast samtidigt vet jag inte riktigt vem jag är om jag är smal. Hela min självbild är ju baserad på att jag är fet. Jag får se hur det känns. Fast å andra sidan trodde jag ju aldrig vid 125 kilo att jag skulle väga under 80. Det handlar ju om perspektiv. Jag försöker se det hekto för hekto. Om jag ser det allt som allt så blir det mig övermäktigt. Tar det dag för dag. Om jag orkar att äta lite just den dagen så gör jag det. Orkar jag inte så försöker jag vara ok med det ändå. Att ställa för höga krav på mig själv fungerar inte, då sparkar jag bakut. Nästan som jag måste lura mig själv. Sen vet ju alla som försöker gå ner i vikt att ekvationen inte är så enkel som de försöker få det att låta som, det är inte bara kalorier in-kalorier ut=visst antal kilon bort. Kroppen protesterar ibland. Jag kan heller inte säga att jag aldrig mer kommer klämma i mig en hel kladdkaka ståendes vid diskbänken, för då skulle jag ljuga igen. Jag gör dumma saker ibland, så är det bara, och jag får försöka tycka om mig själv lite i vilket fall som helst. Fast det bästa vore ju om jag lät bli. Periodbantare, inte jojo-bantare.

13 mars 2012 18:04

gittan52

Du har ju tappat många kilo redan, stort grattis! Och jag tycker ditt tänk att tappa ca 1 kilo i månaden låter alldeles rätt, på så sätt hinner både kroppen och knoppen anpassa sig. Och du, du är värd precis lika mycket oavsett din vikt!
13 mars 2012 19:05

karlile

jag lovar att du inte är enbart "extremt charmig", hur snygg man är sitter banne mig inte i kilona, 10-20-40kg hit och dit, du är förmodligen skitsnygg vilket som! Lycka till och massvis med pepp!
13 mars 2012 20:15

molntussar

Tack så mycket för att ni tog er tid att läsa och kommentera med öppet sinne! :)

molntussars blogg

Upp och ner, en introduktion till min vikt.

Kommentarer