Går åt skogen
Vad trött jag blir på mig själv. Fungerar bra 2 veckor, sen faller jag, på att igen i 2 veckor osv osv.
Hur gör ni för att inte falla?
Kommentarer
-
Det är nog svårt att undvika fallgropar, men när det händer mig så försöker jag ta mig ur dem så snart som möjligt och ta lärdom av det som hänt.
Allt går inte som på räls men för mig att det varit lättast att göra små förändringar i taget, ända en ovana till en god vana osv.
-
Jag har själv inte löst det, det är på eller av (tyvärr).
Mina dikeskörningar brukar vara ungefär så här: Allt går bra, sedan händer något som ger extra stress, jag äter för att orka, och har jag redan förstört dagen så kan jag lika gärna ta lite till. Helt plötsligt har jag gått upp i vikt 😱 och då försvinner motivationen.
Eller variant två där jag har haft en bra viktminskning till en början, men det är inte hållbart i längden med ett snitt på >1 kg viktminskning per vecka, så av helt naturliga anledningar går det långsammare fastän jag sköter mig lika bra. Då blir det jobbigare att fortsätta.
Jag funderar på om det går att hitta tidpunkterna där det fortfarande går att göra en insats så att man inte halkar dit lika mycket. Ungefär som man hanterar ångest och hitta saker man gör när man känner att man är på väg att köra i diket.
För ångest är det bra med att ta riktigt kallt vatten i ansiktet, eller duscha kallt eller äta något kryddstarkt. Det kanske fungerar mot dikeskörningar också.
Sömn och återhämtning behövs också.
Fel kommer det troligtvis alltid också bli ibland, så det är heller ingen idé att vara för hård mot sig själv. Det gör inte att motivationen kommer tillbaka, snarare tvärtom.
Senast uppdaterad 31 januari 2023 08:12
-
Håller med gittan52,, bryt direkt och påt igen. Jag har precis haft en liten dipp nu tredje veckan vilket jag tycker är en tuff vecka. Liksom tredje dagen osv. Det är lätt att bli kvar i gropen eller frestelsens dal som jag skrev om i min blogg härom dagen. Nä upp på hästen och vänd tillbaka dit du kom ifrån eller styr skutan rätti farleden och blunda för frestelsena längs vägen. Att stanna en dag då och då är inte mer än mänskligt och händer det så händer det. Men ska man komma någon vart så får man verkligen inte slå läger där vilket ger en tung last att ta med sig sedan som ofta är onödig då omvägen blir onödigt lång.Lycka till!! Pepp Pepp!!
-
Då jag är på väg att trilla dit, eller har trillat dig behöver jag ge mig tillåtelse att tänka efter. Det finns alltid en orsak till att den planerande matregimen blir för svår att hålla. För mig handlar det om att verkligen fysiskt stanna upp i det jag håller på med, ta ett fysiskt steg tillbaka ( ex. stiga upp från soffan där jag ligger och klämmer in nötter)
Sedan börjar jag frågandet: Är jag för hungrig? Äter jag för lite? Finns det stressande moment i mitt liv? Har jag sovit dåligt? Baksparkar min matregim och ger mig känslan av att jag tycker synd om mig själv då jag inte får äta godis, chios, choklad, mera mat, dricka eller vad det nu kan vara. Eller, så funderar jag över varför jag inte kan stå emot den inre rösten:" Jag tar bara den här gången och så tar jag nystart imorgon". Nå det där med nystart är lättare sagt än gjort....
Så en time-out med att jag fysiskt förflyttar mig och öppnar upp tankesmedjan är det som fungerar för mig.
Då jag tänkt efter och satt tummen på vad det är som triggar överätande gör jag upp en strategi för hur få det att sluta. Ofta handlar det om att göra någonting helt annat än det jag just då håller på med + att be gubben ta hand om nötpåsen/godiset/chipspåsen etc. Dvs. jag behöver också yttre hjälp då jag trillat dit. Ensam klarar jag det inte.
Sedan följer sista steget och det är pepp-talk delen där jag försöker göra klart för mig varför jag vill minska i ballast och varför det beteenda jag just hållit på mig är destruktivt för att kunna nå dit jag vill nå.
Dessa skeden kan snurra på många gånger om under en kväll, och för det mesta ger det resultat. Dock - man är inte mer än människa och visst kan man trilla dit, det jag ser som viktigt är att reda ut varför man trillade dit.
Lycka till med att få vikresan på räls igen! Du fixar det, du kan det här!
-
Jag försöker att hitta en väg som jag känner att jag följa livet ut, jag experimentera än men är på god väg...tror inte på för strikt nu för mig ska ändringen vara hållbar livet ut.
-
Här är ytterligare en som kört i diket tredje veckan! Jag blir lika besviken varenda gång och har inte kravlat mig upp ännu. Det är lätt att säga och tänka att det är bara att bryta ihop och komma igen men en helt annan att lyckas med det. Det är inte så "bara" när suget väl har satt igång igen och kroppen skriker efter snabba kolhydrater. Jag ska skynda mig i säng nu för att få stopp på dagens frosseri för tack och lov har jag aldrig gillat att äta i sängen.....😏
-
Tack för allt pepp
Trots allt skräp gick jag ner 0,3. Hur är det möjligt? ;)
-
Som många andra här så känner jag också igen mig. Jag har dock klarat mig från stora dikeskörningar än så länge😰. Mig hjälper det att ha ett mål. Men ett lagom stort mål. Om det gäller viktnedgång så inte nåt jättekliv, utan några bara. Och att hitta en känsla och mål som är större än exvis den där kanelbullen.
Heje, heja och en massa pepp🥰
-
Jag kör också i diket då och då. Men har börjat omvärdera mina tankar kring de. När jag inte äter som jag tänker att jag borde så försöker jag att inte klanka ner på mig själv. Känner att i stunder när jag klankar ner på mig själv för att jag misslyckats leder de ofta till ett äta allt beteende. Men när jag inte klankar ner på mig själv blir de oftare enstaka måltider som kanske inte blir så bra, men får inget äta allt sug. Och även om vi äter 2 veckor bra varvat med 2 sämre veckor så blir de ju i alla fall 26 veckor med bra mat på ett år jämfört med att inte försöka.
Pepp pepp!
Senast uppdaterad 1 februari 2023 14:59
Logga in för att skriva en kommentar.