Mycket engagerad
332 inlägg
Jag vet att jag måste men jag vill inte, det gör ont i mig bara jag tänker på att träna. Jag vill inte gå ut och gå. Jag vill inte träna i grupp. Jag vill inte åka skidor. Jag vill inte styrketräna. Men jag vet ju att jag måste börja göra något för att få lite form på kroppen och mera styrka. Jag tror inte att det finns folk som har sådant start motstånd till att träna som jag har *suck* Hur sjutton ska jag fixa det här??
Kära maf69! Ibland måste man göra saker som inte är kul för att uppnå det resultat man vill. Om man är klar över varför man vill uppnå en viss sak, alltså djupt personligt och innerligt klar över det, så brukar även "tråkiga" aktiviteter få en mening. Det kan också vara intressant att kontemplera över hur motståndet mot aktiviteten ser ut, vad den bottnar i och vilka argument man övertygar sig med. Sen ska du veta om träning och viktnedgång: det går utan träning! Men det går bättre med! MED träning så vinner du att du bränner fler kalorier både under och efter aktiviteten, du bygger muskler som kommer kräva mer energi att flytta runt än fett, du ökar syreupptagningsförmågan vilket också ger en lite förhöjd förbränning, insulinkänsligheten minskar också så du blir mindre känslig för att äta en enstaka sötsak, du vinner dessutom en massa medicinska fördelar med lägre blodtryck m.m. UTAN träning måste du vara väldigt noga med maten; inte överskrida kalorigränser, hålla blodsocker på en jämn nivå och får väldigt lite svängrum för "misstag och snedsteg". Så; sammanfattningsvis... Min rekommendation är att du ändå tar dig tid till någon form av aktivitet. Gärna utomhus för friskluften och dagsljusets skull, men 30 minuter med träningsvideo där hemma är också toppen! Och satsa stenhårt på att alltid välja det jobbigaste sättet att göra saker i vardagen: trappor istället för hiss eller rulltrappa, bära kundkorgen själv istället för att dra kundvagn, gå till en busshållplats längre bort, parkera bilen så långt bort från butiksdörren det bara går på stormarknaden o.s.v. Hoppas du hittar ett sätt som passar dig! :-) Kram och lycka till!
Mill72, du har iofs rätt i det du skriver fast maf69 har om jag inte missminner mig redan nått sin målvikt så att använda en möjlig viktnedgång som motivator fungerar nog inte. Fast det du skriver är väldigt bra ändå, 30 minuter om dagen är vad WHO rekommenderar för att vi ska behålla hälsan så jag håller med dig helhjärtat!
jo även jag håller med *ler* Det stora problemet sitter nog i skallen för mig är jag rädd. Jag har inte tid, jag kommer ändå att... ja jag kan nog komma på hur många ursäkter som helst för att slippa. Men jag vet att jag måste, nu tex skulle jag på att det snart är jul och ingen idé att börja för jul. ja ni hör. Jag hör själv hur omoget och dumt det låter men jag jag vet inte jag fixar det bara inte.
Köp en balansboll och sitt på den framför tv:n.Rulla lite på den fram och tillbaka och sidleds.Bra coreträning!
Jag tror att du skulle må bra av att få dagsljus i detta mörker, när jag känner att jag inte orkar röra på mig tänker jag på hälsan. Det är inte bra att vara överviktig, man har lättare för att få sjukdomar. En promenad varje dag på 30-60 minuter håller många sjukdomar borta. Så jag rör på mig för hälsans skull, och man blir glad av att röra på sig.
jag har aldrig varit förtjust i att träna Hatade skolgympan tröttnar fort men motionerar och tränar ändå fast att det inte är kul och igen duktigt gjort att du nu är klar med viktminskningen, du ser riktigt bra ut
Skaffa en träningskompis så kan även den tråkigaste promenad bli kul! Jag tränar ofta med min man och han skulle aldrig få för sig att ställa in ett redan bokat pass, och då vill jag inte vara sämre (har också mycket ursäkter emellanåt). Och det bästa är att när man hållit på ett tag så blir man piggare och mår bättre och då vill man inte sluta!
Viktnedgång kan vara EN motivator till träning... Att behålla vikt en annan... Att forma kroppen en tredje. För vissa är träningen i sig en motivator. Att träna är inte nödvändigt. Ska inte vara en plåga. MEN!!! Man kanske ibland måste släppa på att allt ska vara så himlarns kul och roligt hela tiden! Det vanligaste tipset i tidningar av typen "Må Bra" är... "Hitta en aktivitet du tycker är kul..." Detta resulterar i att folk tänker "Vad tycker jag är roligt?" när frågan de borde ställa är "Vilken aktivitet kan jag tänka mig att lägga ner tillräckligt med tid och energi på så jag blir tillräckligt duktig på aktiviteten för att tycka det är tillräckligt intressant, roligt och utvecklande för att hålla på med en längre tid?" maf69: Du skriver att du "måste" träna. Vem säger att du måste? Din läkare? Du själv? Din familj? Din omgivning? Varför "måste" du? För att din kropp mår dåligt utan träning, du riskerar att bli sjuk? Är det nödvändigt att "träna" eller räcker det med tuff vardagsmotion? Vad innebär ordet "träna" för dig? Vad är det som gör att du känner motstånd inför att "träna" - kan du omvärdera det? Det kan till och med vara så (och nu ger jag, mot mina principer, dig ett argument att strunta i träning/motion) att du blir så stressad av att lägga på dig det här "måstet" med träningen att det knyter sig helt för dig. Då tycker jag att du ska strunta i att träna och vila i att det beslutet också är gott. Själv satsar jag på en "hållbar livsstil" och i den ingår inte att sätta upp mål som är orimliga i den livssituation jag befinner mig. I den ingår inte självkritik för att "man" säger att "man" måste träna. I den ingår att vårda kroppen och själen så den håller livet ut. Så.... Börja på "noll" och lägg bara till det du känner att du kan upprätthålla en längre period. T.ex. att alltid ta trapporna istället för hiss/rulltrappa eller någon annan vardagsmotionsgrej. Gör det i t.ex. tre veckor innan du lägger till nästa vana du vill ska finnas i ditt liv. Fokusera på dian framsteg, och prioritra det som är viktigt för dig. Du ska leva hela livet! Nu, sen och ännu längre fram. Det du väljer att göra nu är en investering för framtiden, men ska också ge glädje nu! Kram!
Vill du inte? Tror inte på att det är fel på din vilja! Det är bara så att du är lat och bekväm som majoriteten av befolkningen. Det är svårt, men det är bara att ta tag i saken och göra det ändå. Jag "ville" inte heller i början och grät ögonen ur mig vissa ggr de tre första månaderna av mitt nya liv, men vafan, skärpning! Och se vart jag är nu! ;) Pepp!
Ni har så rätt *ler* Tack för att ni har tagit er tid och alla fina råd.