Veteran
5155 inlägg
Och varför Vet ni att ni kommer att lyckas?? Jag gillar tydligen att starta trådar :) Berätta vad som är annorlunda den här gången. Vad som gjorde att ni bestämde er för att nu får jag börja ta hand om min kropp och bli av med dessa extra kilon. Haka på här för det kan vara mycket nyttigt, sporrande och kul för era vänner på matdagboken.
gittan52: Tack för omtanken, det värmer!
Jag är ganska så ny här och försöker finna runt bland knappar och textrader. :) Varför jag kom in här var för att vågen nu ett tag stått precis under dubbel nollan... Jag har vägt över 100 för en hel del år sen, gick ner till min drömvikt men kunde inte hålla den. Jag hade sagt att aldrig någonsin ska jag väga så mycket igen, och här är jag nu. Tror jag har kläder i garderoben från strl M till xxl. Och då xxl började sitta åt runt midjan, ja då fick man ställa sig och se på sig själv. Nu eller aldrig!!
Jag orkade inte längre. Jag orkade inte med mitt jobb eller mitt liv. Jag mådde kasst psykiskt och fysiskt. HAde tappat bort mig själv totalt. Så en dag kände jag "Nu eller aldrig". Och satte igång med en total livsstilsförändring - där vikten var en del av flera.
Var trött på att vara "lat" och apatisk.Väldigt likt "Bummlans" gräns!
Vad som fick mig att ta mig i kragen, är faktiskt lite pinsamt, men mina klasskamrater som otroligt nog är 18-19 år, började fråga om jag köpt bh ännu. så tänkte jag nu under sommaren att "jag kommer inte tillbaks till skolan, inte med "manboobs" dom ska få en chock!" dessa var tjejer också, inte särskilt smala. jag vill komma tillbaks som en person dom inte känner igen. så jag har mina kompis/mobbar/skolkamrater att vara tacksam för. jag kommer klara detta nu för att jag blir mobbad av mina syskon. inte nu dock, när dom försöker hitta skavanker... det enda dom kan komma med nu är "bögjävel" och ja.. sant men trevligare att höra än fetto..
Slutade upp med all träning när jag väl flyttade till Stockholm för 7 år sen. Matvanorna blev faktiskt sämre och det blev en hel del snabbmat. ramlade dock ner från 82 kilo till 76 med snabbmat. Dock när sommaren kom så hade jag helt plötsligt stigit upp till 93 kilo. Utan att jag märkte någon skillnad på kläder osv. Jag fick höra en del om att jag hade gått upp i vikt. Men det var inget jag reflekterade över alls. Så tiden gick och jag låg på 103 kilo runt början av 2010. Då gick jag med i matdagboken och började med promenader och en diet (scarsdale) vilket var väldigt gynnsamt och jag tappade nästan ett halv kilo per dag i två veckors tid. därefter gick jag in i en vägg och slutade helt och hållet att logga in på matdagboken. Antar att det var ångest eller något liknande. Efter sommaren fram till vintern 2010 så gick jag upp hela vägen till 123 kilo. KÄndes hårt men jag antog att jag inte hade lust eller ork att göra någonting åt situationen. Nya kläder på jobbet och efter att ha fått höra från en arbetskollega som uttryckte sig lite halvklumpigt under kafferasten (tripp trapp trull, och den ynste är den störste) Så insåg jag att det var dags att ta upp kampen och satsa på ett ordentligt nyårslöfte till 2011 som jag skulle hålla hela året ut. Sagt och gjort. Målet var 88 kilo till 31 december 2011. Och nu i slutet av Juli så visar vågen 87 kilo. Så man får börja omvärdera sin resa och snart börja planera om man ska börja jobba på att behålla vikten. Men oavsett vad ajg fått höra tidigare så ekar arbetskollegans mantra i mitt huvud. tripp trapp trull!
Hm... Ska man tolka detta som att man ger andra en knuff i positiv riktning genom att vara lite "elak" eller slänga ifrån sig "fel kommentar"? För flera vittnar om att det är det som sen visar sig vara droppen som får bägaren att rinna över och få personer att ta tag i sitt liv? och det är ju egentligen positivt...
Så länge man inte säger det för att djäklas. utan mer för att det är en sanning. så tror jag det kan vara en knuff att komma igång