Jag är så nyfiken på vad som är så viktigt med att gå ner i vikt, hur gör ni, vad är det som motiverar er. För min del så är det viktigt för mig att gå ner i vikt, först för att jag är kort och sen är jag den ända i släkten som är överviktig fast det kanske inte ser ut så, det roliga att jag är i samma vikt som nu på min profilbild. Jag vill veta vad det är som håller er motiverade att gå ner, vad drömmer ni om med er viktminskning? Jag drömmer om att kanske någon gång i livet kunna starta en tränings central där mina kunder kommer för att träna och ha kul. Jag hoppas på att kanske kunna studera till närings speciallist, dietist. Jag vill hjälpa andra att gå ner, uppnå deras önskemål, vikten och hälsan. Kanske kunna utbilda mig till en tränings inspektörer. Det finns så mycket man vill göra då man har gått ner till målvikten. Så vill ni andra ta och dela med er varför ni önskar och vill gå ner i vikt. Om ni känner för någonting ni vill tala om, finns det personer som har stört er med att ni är överviktiga eller nåt berätta gärna. Ingen vet jag kanske tar och skriver en bok, för jag vet att det är svårt att gå ner, hur skall man gå till väga, vem ska man fråga, får man stöd av familj och vänner. Berätta lite till mig. Vi kan dela med oss av olika erfarenhet och kanske annat skoj :) Hoppas jag inte kräver för mycket.
Engagerad
52 inlägg
Som liten var jag tidvis tjock och blev retad för det, men mer för andra saker. I vuxen ålder har det inte varit någon stor grej. Jag gick upp under graviditeterna (yngsta barnet är 18), gick ner ordentligt 10 år efter den sista men har gått upp igen – mer än förut. Flera i min omgivning har allvarliga viktproblem som de kämpar med, så om jag väger 15 kilo för mycket eller ej väcker ingen större uppmärksamhet. Det enda jag har hört är något väl inlindat kostråd.
Jag har gått ner hälsoriskskilona. Nu är motivationen att bli lite snyggare i kroppen. Så enkelt är det för mig. Ren fåfänga. :)
För sju år sedan fick jag kris i mitt liv och min man lämnade mig och våra barn just pga min övervikt vilket gjorde att jag fick en chock trodde vi var lyckliga tillsammans. Gick med i viktväktarna som väl var bra för jag gick ner mina kilon men nu har jag gått upp dom igen och åldern börjar ta ut sin rätt. Men jag kämpar vidare, vi har fetma i vår släkt men jag försöker att inte tänka på det då jag måste vara positivt inställd för att gå ner. Barnen stöttar och pushar mig så gott de kan. Hamida
oj snowy lessen inte kul alls, tänk att det finns sånt i denna värld, hur kan man lämna sin fru bara för att hon har övervikt. Varför inte hjälpa och stötta henne så att khon kan gå ner i vitk. Tack guud för min man. Jag älskar han så fast ibland sku ja vilja döda honom, men han sku aldrig lämna mig. En tid så höll han på med diet för min skull men han gick också ner då men jag vet inte varför alla tror att de tär så lätt att gå ner i vikt, det är svårt man måste ändra hela levnads sättet och allt. Det sägs också att mn mormor var fet, men jag vet inte sen måste det betyda att jag ska också vara fet. Om man ser på min kropp så kan man säga att jag har 10 kg + men om man ser på vågen så har jag 23+ kg och det kan ta 6 månader att gå ner dem. Att gå ner i vikt kan också vara lätt bara man kommer in i det, direkt som man börjar se att kilona går bort så kommer det att fortsätta tills det säger STOP! Och sen så sitter man där och trönar och äter rätt men inget händer. Att bli mobbad när man är barn är naturligt men att man blir mobbad när man är vuxen är to much, hur ska man klara sig då? När en i familjen säger ooo den dä bruden är så snygg, men du är så fet, se på hennes röv och se på din bla bla bla..... Vad händer när man får höra sånt, va ska man göra hur ska man reagera? Tack alla ni för att ni svarar ni vet inte hur mycket det underlättar det för mig att läsa varför ni vill gå ner, jag får nya ideer och inspiration av er. Tack fortsätta att skriva bara
For mig ar det ren fafanga att jag vill ga ner! :) Samtidigt maste jag fa bykt pa mina matperioder: i perioder ater jag halsosamt och kannr inget sug alls efter choklad och dyligt. Just nu finns det inget stopp for vad jag (skulle vilja) satta i mig. Tyvarr ater jag for mycket onyttigt just nu, vilket sakerligen kommer att synas pa vagen nasta vecka :( Dalig start i utmaningen! Men jag har ju till slutet av aret pa mig...
Tebasile! Se till att röra dig extra mycket så blir det kanske +-0 på vågen nästa vecka. Det brukar funka för mig när jag inte kan låta bli att äta onyttigt. Men det som ger mest resultat på vågen är när jag är duktigt och äter var 3-4:e timme (hm gör inget annat än äter då känns det som), men man ska inte underskatta promenadernas betydelse när man kämpar mot övervikten. Snowy! Fruktansvärt att han gjorde så! Fortsätt kämpa med vikten och lycka till! Sweetberry! Vet vad du menar med "jag älskar honom, men ibland skulle jag kunna mörda honom." Exakt den känsla har jag många gånger, men vet att det finns inte någon annan som jag skulle kunna älska så mycket som jag älskar min man. Håller med om att det är fruktansvärt att bli mobbad som barn men än värre att bli det som vuxen, tyvärr är det nog alltför vanligt att det händer. Varför ska vi människor vara så förbaskat elaka mot varandra hela tiden? Det är iaf skönt att vara här "inne" för här verkar vi bara vilja vara positiva och det behöver vi alla. Ha en bra dag allihopa!
Jag har nu kommit till en vändpunkt i mitt liv. Jag nådde BMI 40,0 för en liten tid sedan och klassas alltså som sjukligt fet. Jag har sedan 20-års åldern lagt på mig 3-4 kilo per år och aldrig igentligen mått dåligt förrän jag nådde ca 120 kg för ca 5 år sedan. Därefter har det gått snabbt utför till 137 kilo med värkande knän, ont i ryggen, ständig värk i leder, fruktansvärt dålig mage osv. Men också så har jag tappat energi, vilket lett till att jag inte vill någonting. Helst bara ligga på rygg och flyta iväg. Men att FÖRSTÅ att mitt BMI på 40,0 klassar mig som sjukligt fet och att jag börjat titta på magsäcksoperation som lösning, att jag drar 4XL i kläder och att Dressman (som har stora kläder) inte för byxor i den storlek som jag skulle behöva, det har gjort att jag BESTÄMT mig. De som känner mig vet att har jag VÄL bestämt mig så får ingenting stå ivägen för det förrän jag nått mitt mål. Mitt mål nu är att bli normalviktig inom ett år vilket innebär ca -1 kg per vecka. Detta för att jag ska ha energi att LEVA. För att jag ska få vara med om att få barnbarn och vara en aktiv morfar, att jag ska ha energi att resa med min fru, att jag ska kunna få en omstart på min karriär, att jag ska kunna arbeta ideellt för någon god sak osv osv. Min fetma hindrar allt detta. Både fysiskt och mentalt! Och det är viktigt att konstatera att det är just fetma, inte lite övervikt. 57 kilo övervikt = kraftig sjuklig fetma. LCHF och matdagboken är de två medel som behövdes för mig att för att realisera och starta viktnedgången. Det är inte alls jobbigt utan tvärtom det sporrar mig extra att föra in vad jag äter för att jag då lär mig saker om mat och mitt eget beteende. De första -8kg har gett mig så mycket extra energi. Det känns som... Jag vet inte inte hur jag ska förklara det riktigt... som om jag håller på att förvandlas från en viljelös massa till någonting annat. Något som jag glömt bort att jag var. Tänker då på vad de övriga 49 kilona ska ge och blir glad och peppad av den tanken.
Falis! Bra jobbat att redan tappat 8 kg. Bra att du har den järmvilja att när man bestämt sig så finns det inget som hindrar en att klara det. Så har jag alltid också varit, men tyvärr så har det någonstans på vägen försvunnit från mig, har så lätt för att tappa motivationen nu för tiden. Men TACK till ALLA härinne, ni hjälper mig att hitta denna järnviljan igen.
lilleman99 http://www.matdagboken.se/lilleman99 AUGUSTI 2009 Jag skrev det här inlägget på min blogg igår och sweetberry bad mig publicera det här. Så det gör jag nu. Därför vill jag gå ner i vikt 2009-08-12 Det ligger en lång historia bakom. Jag har velat detta i många år, men inte kommit igång på allvar. Viktökningen beror dels på ålder, jag började gå upp i 35-årsåldern. Plötsligt måste jag ha storlek 44. Sen fortsatte det uppåt så jag fick ha 46. Då var jag större än min mamma var i samma ålder. Till råga på allt måste jag ta Seroxat och gick upp ännu mer. Jag vägde 72 kilo. Det är inte roligt när man vägde 50 kilo till 170cm en gång i tiden. Till slut kom man på att jag har paranoid schizofreni och det blev först Risperdal, som jag inte tålde, jag blev jättedålig, och gick upp till 97 kilo. Numera äter jag Seroquel som lugnar nerverna någorlunda, men den har inte gjort nåt för att minska vikten. Förra året fick jag klumpar, först i bröstet och sedan i muskeln nedanför naveln och blev opererad. När livmoder och äggstockar var borta vägde jag 95 kilo och det var ju bra. Fick en läkarundersökning pga mitt Seroquelintag, som visade att jag plötsligt, som en biverkan av denna medicin, eller pga min klimakteriemässiga ålder, hade fått hypothyreos, minskad aktivitet i sköldkörteln, och fick börja äta Levaxin. Jag fick börja med 25 mikrogram Levaxin och har undan för undan fått gå upp till 100 mikrogram. Det som gör det svårt att komma igång ordentligt, inte bara med bra mat, utan särskilt med motionen, är att jag ofta mår skitdåligt psykiskt och inte orkar för den sakens skull. Doktorn har sagt att när jag får igång ämnesomsättningen, går jag ner i vikt. Javisst, det är 1½ år sen. Men jag har kommit igång lite ändå. Tagit bort en del spannmål. Börjat äta grönsaker dagligen. Började min bantningsresa med att övergå från mjukt bröd till havregrynsgröt, mättande och bra. Bara det att jag fick världens "paltkoma" eller "grötsammanbrott" ska jag kanske kalla det. Jag blev så dåsig efter gröten, att jag bara havererade, jag gick och la mig och sov flera timmar! Så läste jag om att man kan äta ägg och bacon till frukost, att det mättar mycket bättre än till och med gröt. Så jag har infört detta till frukost ibland, men ändrat så att jag försöker äta en portion fet fisk till äggen, som jag vispar till en omelett av. Jag tar tre ägg och bara vispar och häller i pannan utan nån mjölk till. Till det tycker jag det passar med en burk skarpsill, den där burken med Gustav den femte på. Eller så tar jag rökt lax. Fast inte tycker jag det mättar så mycket, precis. Äter jag för lite? Fler ägg kanske? Fast ägg vill man kanske ha vid andra tillfällen också. Från sweetberry 2009-08-13 10:57:13 hej kan du publicera detta i forumet varför vill ni gå ner i vikt, det skulle vara snällt :)
Jag vill helt änkelt bli smal. Har försökt sen jag var 8 år! Men det funka inte. Så nu när jag är medlem på en sida, så måste det funka! Jag vill kunna ha alla snygga kläder, och jag vill inte fortsätta att bli retad :(