Badhusångest :(

Min sambo är iväg med våra barn och badar i badhuset. Härligt med egentid kan man ju kanske tycka, men jag vill så gärna vara tillsammans med min familj och uppleva mina barns badglädje, men det går inte...bara tanken på att visa mig själv på ett badhus gör att jag får ångest, känner mig misslyckad över att jag inte lyckats gå ner alla gravidkilon och anklagar mig själv hela tiden. Vet att många tycker att det bara är att strunta i vad alla andra tycker och att jag självklart ska bada för mina barns skull. Jag önskar verkligen att jag hade så pass bra självförtroende att jag kunde tänka så, men tyvärr är det inte så enkelt för mig. Detta får mig att känna mig helt värdelös och att jag är en dålig mamma som inte struntar i vad alla andra tycker för mina barns skull. Är så trött på att min kropp är ett hinder för mig att vara social! Det gäller inte bara i badhuset tyvärr...det gäller även att gå ut med mina kompisar som jag undviker för att jag är rädd för vad alla andra tycker och tänker om mig. Vill att andra tycker att jag är fin och inte en misslyckad tjockis som äter för mycke godis. Direkt någon tittar på mig tolkar jag att ALLA tror att jag är gravid :( det är den värsta känslan och den känslan har jag varje dag jag går utanför dörren. Jag är livrädd för att någon ska fråga om jag är gravid för det känns som det är det alla tänker när de ser mig. Tycker inte man frågar om någon är gravid även om man tycker att det ser ut så, om det nu skulle vara så att man är gravid finns det en anledning till att den personen som frågar inte vet innan bara för att man inte vill att den personen ska veta det än. Dessutom så tycker jag att det är en väldigt känslig fråga, tänk om man inte kan få barn? Eller om man precis har fått missfall? Man kanske vill ha barn, men inte ens partner? Man kanske inte har en partner, men längtar efter barn? Blir så arg, ledsen, besviken #!#?#!# när jag tänker på detta så jag var bara tvingad att skriva av mig lite... Om det är någon annan här som känner igen sig i det jag skriver får ni jättegärna kommentera :) Är så glad att jag äntlligen har startat min viktresa och att jag känner att min motivation börjar bli starkare och starkare så denna gången känner jag att jag kommer nå min målvikt igen. Så jag kan bli den där mamman som badar med sina barn offentligt och dessutom kommer att vara stolt över sin kropp och kunna gå ut och ha kul tillsammans med mina vänner utan att min kropp hämmar mig så att jag vågar släppa loss, dansa och ha kul.

Kommentarer

8 januari 2011 19:06

MrsMoss

När jag käkade pulver...2006 (herregud va tiden går) så åt jag ren kur i 14 veckor och gick ner 28 kg. Det gick skitbra fram till vecka 14, då fick jag panik och åt typ upp allt som fanns i kylskåpet och skafferiet, haha.
8 januari 2011 19:11

57kilo

14 veckor! Förstår att du fick panik! De pulvret ja lever på nu rekommenderar bara 3v så tänkte köra på de o sen successivt byta ut till vanlig nyttig mat. Åt du cambridge?
8 januari 2011 19:15

MrsMoss

Höll på med det när jag bodde i London. Det heter Lighter Life, och är ett program där första delen är på 14 veckor. det var man tvungen att göra. Hade möten 1 gång/vecka på 2 h, det var kanonbra!! Men även om jag kunde se på vågen att jag hade blivit smal (are), vägde 80 kg då, så fattade inte hjärnan det. Så när jag slutade med fas 1 och skulle igentligen börja på fas 2 (några soppor, lite mat) så ballade jag helt ur, och jag skäms för att erkänna, men åt upp alla mina kilon igen.
8 januari 2011 19:22

57kilo

De är du inte ensam om att ha gjort, tror tyvärr det är väldigt vanligt att mn går upp alllt igen + lite till efter pulverdieter och det är väl därför många är så anti dessa kurer. Har själv gjort det misstaget en ång och då lovade jag mig själv att aldrig göra om det...men nu är jag här igen! Fast denna gången har jag en plan som jag tror på ;)

Logga in för att skriva en kommentar.