Illamående.

Sitter här och har lite smått panik över allt...livet? mig själv? ätstörningen? all skada kropp och knopp tagit av detta? Det är inte lätt att gå genom livet och bära på så mycket ångest och vara så fruktansvärt kroppsmedveten hela tiden. Finns ingen tid för att slappna av (jo när jag fotograferar, då glömmer jag allt annat) Jag mår riktigt illa, vet inte om det är fysiskt eller psykiskt? men jag är riktigt ledsen och rädd för vad jag har gjort mig själv och för vad den här världen har gjort med mig. Livet är inte rättvist brukar folk säga...och nej det är sant, men vilken tröst är det menat att ge? Är det så mycket begärt att bara vara? att få leva, andas....ha en identitet, ett jag som är värt något?

Kommentarer

2 februari 2011 20:08

jennyb

åhhhh, vad kan jag säga om detta annat än [FET]KRAAAAAM[/FET]...
2 februari 2011 20:49

Hanssont

Vet att det inte är någon tröst på något sätt att säga att du inte är ensam om att känna såhär som du gör men det kan vara skönt att veta att man inte är ensam.
2 februari 2011 21:27

mrztiger

Jag brukar överleva med manrat "allt sker av en anledning" Allt ont man fått överleva och allt som hänt, allt det sker av en orsak. Jag vet att jag är den jag är tack vare allt och jag är en trevlig person :)
2 februari 2011 21:56

kikie

Skickar bara en stor varm KRAM! Var rädd om dig!!!
3 februari 2011 11:05

linni

andas. Det är inte som att du inte kan vända skutan mot rätt mål. Med tid, tålamod och motivation kanske det vänder lite å lite. Att du reflekterar i den utsträckning du gör, kanske är det en början? kram

Logga in för att skriva en kommentar.