icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Det var inte riktigt så här tjock jag hade planerat att bli. Det var inte meningen att jag, med hjälp av min dåliga kondition på grund av min övervikt, skulle kunna flåsa ner ett helt höghus efter bara ett par trappsteg. Nu ska jag ändra på det. Jag ska inte försöka, jag SKA göra det.
Vi får se hur lång tid det tar bara.

Och till alla andra här på Matdagboken som kämpar för att gå ner i vikt, för att gå upp i vikt eller bara vill hålla koll på vad de stoppar i sig. Glöm inte att ni är fantastiska!
19 maj 2012 22:26
1

Ibland blir jag så äcklad av mig själv

[FET]Varning för gnälligt- och tycka-synd-om-sig-själv-inlägg.[/FET] Det är konstigt hur jag kan fortsätta mata min kropp med alla onyttigheter när jag avskyr hur jag ser ut. Jag förstår inte hur jag kan sitta och säga att jag har lärt mig att acceptera min kropp när det är det sista jag har gjort. Jag avskyr att se mig i spegeln och jag avskyr att se fotografier på mig som andra människor har tagit. Jag äcklas. Jag gråter. Jag blir så arg på mig själv. Jag har bara mig själv att skylla, det vet jag och jag skyller inte på någon annan. Jag har alltid sett mig själv som stor och det enda jag egentligen har accepterat är att jag är tjock, jag har alltid varit noggrann med att inte köpa för små kläder (hellre en storlek större) och kläder som passar min form, för att inte framhäva det jag redan har. Men när jag tittar på bilder från Turkiet i somras blir jag så äcklad. Är jag verkligen så där stor? I USA hade man kallat mig för obese, det är jag säker på. Jag blir rädd. Ska det alltid vara så här? Ska jag alltid tappa den motivation jag bygger upp för att tappa i vikt? Ska jag bli större? Vilken mardröm. Jag blir ledsen. Varför har jag utsatt mig själv för det här? Choklad, chips, läsk.. Mina värsta fiender. Hur ska jag slippa? 108 kilo är fan inte okej. Inte till mina 169 centimeter. Vad fan är mitt problem?! Jag vet ju att det inte är bra. Det är dåligt, så jävla dåligt och vad gör jag? Fortsätter att stoppa i mig skiten. Jag blir så trött på mig själv. Under de senaste månaderna har jag börjat fundera hur det skulle kännas att spy upp skiten varje gång man stoppat i sig det. Jag har aldrig gjort det, jag är för rädd för att kräkas, men att ens tänka i de banorna gör ju så att alla varningslampor blinkar. Ätstörningar är inte okej, det är farligt och det leder ju egentligen ingenstans heller - man får ytterligare en sjukdom. Ska jag dras med både fetma och ätstörningar? Nej tack. Jag har så många gånger känt mig peppad inför att gå ner i vikt och egentligen är jag fortfarande det, hela tiden och det har jag varit sedan 2008. Jag tar bara inte tag i det. Jag går ner 5-7 kilo och sedan känner jag att jag kan unna mig lite gott och äta det jag vill eftersom jag gått ner i vikt och vips så har jag gått upp det jag har tappat och lite till, vad fan är mitt problem?! Det är inte konstigt att män inte ser åt mitt håll när jag är så här fet. Det är inte konstigt att jag är osynlig. Vart finns hjälpen? Samtidigt känner jag mig inte värdig någon hjälp då jag själv har satt mig i den här skiten själv. Men det skulle kännas så mycket bättre. En fysisk person, på något sätt. Men i slutändan är det ändå jag som kan ändra på mig själv. Det ska och kan ingen annan göra åt mig. [FET]Men 108 kilo är fan inte okej. Det är äckligt.[/FET]

Kommentarer

  • 21 maj 2012 19:45
    Nillan87
    Förstår dig till hundra procent vägde i januari 104,8 kg och älskade chips godis o allt sött!!!! Chips var absolut inte några problem att vräka i sig en påse med en stor Coca-cola men tog beslutet att sluta med dessa onyttigheter och peppar peppar sedan den 11 januari har inte ett ända chips rört mina läppar och ingen cola eller annan läsk. endast någon liten bit 90% choklad som inte alls är god... Du klarar detta... Massor av pepp till dig!!!

Logga in för att skriva en kommentar.