4 juli 2012 18:42

Hej jag är en tjockis!

Är väl som med alla andra "missbrukare". Måste erkänna för sig själv att det är endast mitt fel och endast jag som kan göra något åt min vikt och mitt beteende. Är så galet glad för choklad, chips och fika. Blir även så galet förbannad på mig själv när jag tryckt i mig något onyttigt. Ibland går det dessutom så snabbt så jag hinner inte ens känna efter vad det smakar eller njuta av hur gott det är. Att smyga med inköpen, ätandet och bortförandet av bevismaterialet, dvs godispapper och glasspinnar. Glass förresten, är ju helt såld på GLASS!! Att smyga tyder ju på att jag skäms och inte kan förklara mitt behov. Tycker att jag kan unna mig eller gjort mig förtjänt av något som jag tycker är gott. Är det inte så alla missbrukare tänker? Jag måste nog erkänna att jag missbrukar socker...beundrar och avvundar de som kan ta en ruta av 200 g kakan med choklad, jag kan trycka i mig hela kakan. Vad är det för konstigt med det?? Den slinker ju ner så lätt. Finns även de som kan trycka i sig godis utan att gå upp ett gram. Jag går upp två kilo bara jag öppnar förpackningen. Min kropp kommer inte att anpassa sig till mina tankar. Mina tankar måste anpasa sig till min kropp. Har hållt på med LCHF nu i drygt en vecka. Har testat förut utan att lyckas, men måste ge det en ny chans. Motionerar ganska mycket och hatar att väga mig. Lääängtar tills att vågen ska visa under 100 kg, det var ca 2 år sedan den gjorde det. Äter antagligen för mycket frukt för att rasa i vikt, men kan jag inte äta godis vill jag iaf äta frukt. Jordgubbar är min stora passion i livet, faktiskt går de före choklad :-) Händer inget med vikten för jag dra in på frukten också.

LCHF

Kommentarer

4 juli 2012 19:08

Tabirimiri

Hejsan! jo det där med choklad känner jag igenmin passion öär choklad. Vikt resa ska man ge tid har jag in sett.
4 juli 2012 19:19

mollodur

hej! Känner igen mig i det där smygandet, smusslandet och gömmandet. Fast håller inte med om att det är är helt och hållet ens eget fel som du säger. Anna Skipper och hennes metoder kan man ju säga vad man vill om men såg ett gammalt avsnitt igår där hon skulle hjälpa en "sockermissbrukare" och hon sa till henne just det att det inte är hennes fel och att det inte har med vilja och karaktär att göra utan sockret är som en drog för den som är känslig. Ibland gör jag som du, bara stoppar i mig fast jag inte är sugen och fast jag inte vet varför jag gör det, bara måste ha. Ofta ligger det problem bakom som man måste ta tag i och få hjälp med. Jag tror att det finns tillfällen där man måste ta hjälp och faktiskt inte klarar allt själv. Om inte annat så kanske man måste få lite knuff i rätt riktning och några råd på vägen! Så kan jag i alla fall känna när det gäller mig själv, jag kan inte stå emot det söta. När jag är ledsen, deppig, glad, stressad osv då måste jag ha i mig nåt sött..och jag behöver samtidigt verkligen gå ned i vikt, för det har börjat värka i kroppen och jag kan inte ha några av mina gamla kläder och har aldrig lust att gå ut, träffa folk pga min vikt. Tror inte man skulle försaka så mycket av sitt liv om det bara handlade om lite disciplin och jävlar anamma. Det är ju inte värt det. Tur att det finns såna här sidor där man kan skriva av sig och dela med sig och hjälpas åt, eller hur:)
4 juli 2012 19:30

Swesent

Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver! Allt ovanför LCHF-raden är som taget rakt ur mitt liv, så som det var fram till för tre veckor sedan då jag valde att rätta till mitt liv. Detta med smygätandet - kan du tro att jag utnyttjade tillfället varje vardag då jag kommer hem från jobbet dryga timmen före min sambo. Hur lätt det var att gå förbi närbutiken på vägen hem och plocka upp något onyttigt, för att sedan frossa i mig allt framför ett hemtankat serieavsnitt på datorn. Jag hade en låda i hyllan bakom mitt datorbord där jag gömde undan alla godispapper, alla glasspapper, påsar, kartonger, förpackningar o allt annat som onyttigheter kommer i. Ständiga faran var att sambon skulle upptäcka gömman, vilket hon aldrig gjorde. Detta smög jag med mig när annat skulle slängas och jag fick alltid samma känsla av surrealism; [KURSIV]"Har jag verkligen satt i mig allt detta?!"[/KURSIV] Även jag är en sådan som aldrig klarar av att ta lite och spara resten till senare. Jag får någon slags kompulsivt driv att jag måste göra slut på vad än det handlar om under en enda sittning. Får jag inte ta allt på direkten blir jag irriterad och sur (men kan såklart inte förklara för sambon varför - det varken vill eller vågar jag erkänna). Nä, usch, jag är glad att jag lyckats lämna dessa tider bakom mig! Nu blir det inga dagliga turer förbi godis- och kaffebrödshyllorna och kvitton på 250 - 300 kronor onyttigheter i veckan. Faktum var att jag hann till och med tröttna på det mesta. De sista veckorna blev det mer köpa av vana snarare än att jag verkligen suktade efter snacksen. Då var det definitivt ett bra läge att dumpa beteendet och gå mot ljusare tider! Jag håller mina tummar att du kan göra samma vändning själv och kunna ersätta din ilska mot dig själv med stolthet och glädje istället!
4 juli 2012 20:19

Balooa

Härligt att läsa att jag inte är ensam :-) Ibland känner jag mig som om jag var den enda med detta beteendet. Till Mollodur, förstår din tanke med att man inte alltid kan rå för det. Men jag menade mest att jag inte kan skylla på någon om jag inte tar tag i mitt problem. Håller med dig om att alla beroende oftast har något bakomliggande bekymmer. Skönt med sådana här sidor :-) Swesent: Tack för peppningen och jag hoppas och tror att jag klarar det. Känner redan stolthet över att jag kommit rätt i tanken och är på god väg.
5 juli 2012 00:26

JMM

Hej! Oj vad jag känner ingen mig i allt du skriver! Gömma godispapper är jag expert på, har aldrig varit så noga med att knyta ihop soppåsen och gå ut med dem så fort som möjligt som nuförtiden! ;) vetdu, det här kanske kommer låta elakt men jag menar det verkligen inte så, men jag sa också som du sa förut "jag går upp 2kg bara av att titta på godis", men så var det ju faktiskt inte fick jag erkänna för mig själv för några månader sen. jag gick upp 2kg för att jag åt allt det där godiset, och sen gick hem och åt lite till när ingen annan såg! :) jag tror att man kan om man verkligen vill, men det är svårt att bli av med ett beroende, min mat känns som en gammal kompis som jag absolut inte vill leva utan vissa dagar, men det är riktigt läskigt att jag tänker så! när jag vägde som mest vägde jag upp mot 120kg (vet inte säkert, för jag vägde mig aldrig då), och i år har jag gått ner från 106 till dagens 90! ner till 75 skulle jag vilja, men det kommer ta låååång tid och tålamodet tryter emellanåt, men det ska gå! :) lycka till med allt! :)
5 juli 2012 07:56

okunnig

[KURSIV][/KURSIV] 200 grammarn känner jag igen... och ångesten! Lycka till nu!!!! peppkram!

Logga in för att skriva en kommentar.