”För fet för att kunna ta sig upp”
Det är när något händer som man inser vad man gjort mot sig själv och med sin kropp….
Jag hade denna vecka äntligen fått ett minus på vågen vilket gav en liten morot även om det finns saker som går att göra ännu bättre men det finns det ju alltid egentligen.
Jag har faktiskt kommit ut på en promenad både fredag och lördag, inte speciellt långt eller länge men ändå lite rörelse. Idag satte jag på hunden kopplet och tänkte faktiskt ta en promenad på ca 30 minuter men hann inte mer än 50 meter från huset förrän jag ser hans ben glida och hinner inte ens tänka tanken på en bättre väg förrän isfläcken satt fart på kroppen och jag drattade på baken med benen under mig. Fysiskt sett kom jag undan med blåmärken och skrubbsår på knä, sken ben, ankel samt en stukad tumme så det kunde slutat värre, psykiskt har jag nog fortfarande inte återhämtat mig då jag där jag ligger/sitter i snön inser att jag är för fet för att kunna komma upp på egen hand vilket resulterar i fryst hjärna vad f-n gör jag nu. Efter att suttit där 5 minuter kommer min dotter som såg mig och gick för att hämta en stol i hopp om bättre resultat upp (det brukar hjälpa att ha något att stötta sig upp på) men under tiden rullar det fram 3 bilar med människor som kommer till min undsättning och erbjuder sig att kontakta en ambulans men jag försäkrade dem bölandes att inte något var brutet mer än min självkänsla så två av männen var jättegullig och hjälpte mig att resa mig.
Jag är dem evigt tacksam men jag kände mig ganska pinsam då jag och ingen annan har gjort detta mot min kropp och konsekvensen av detta kunde inte blivit mer tydlig än idag.
Jag vill inget annat än att tröstäta men har faktiskt inte gjort det och kanske hjälper det lite att bara få dela av mig i stället för jag antar att jag någonstans därute inte är ensam om pinsamma situationer…
Jag blickar framåt istället för även om jag psykiskt mår piss just nu så kan jag inget förändra av dagen och ingen annan än jag kan förändra det….
Gillar
Kommentarer
-
Skönt att du inte bli värre skadad, det hade kunnat gå riktigt illa. Att ha en plan framåt och se till att följa den fullt ut kommer göra det enklare. Du kommer fixa det här, men se också till att samla all stöttning som du kan komma på runt omkring dig. För det är ansträngande att gå ner i vikt och tar energi och då behövs supporten runt omkring. Mig har det hjälpt mycket att läsa om andra som har lyckats med sin viktminskning. Nu får jag ju hjälp med program och uppföljning via sjukhuset, men jobbet i vardagen behöver jag ändå göra själv och där gäller det att vara envis och i början undvika alla undantag från den plan som man har.
-
Nira74 Jag planerade att försöka vara lite mer aktiv med blogg och BL som komplement till de måla jag satt sedan innan med en rutin och vana i taget men det är lätt att försöka dra i väg i dessa lägen men det brukar bli pannkaka av erfarenhet.
Tack för de visa orden
-
Skönt (trots allt) att det inte gick värre än det gjorde. Det glädjer mig att du inte tagit till tröstätandet heller, det visar på en styrka som du kommer att behöva framöver, när du tar tar tag i vikten. Våga tro på att du fixar det, engagera familj och nära vänner, samla ihop dina trupper s a s och satsa. Jag tror på dig!
-
Jag kan bara hålla med i de kommentarer du fått.
-
Skönt att det gick bra, vet av egen erfarenhet att det kan ändra livet för alltid ♥️
Skönt att du inte tröståt - bara det säger att du kommit en bit på väg.
-
Jag kommer inte heller upp om jag ramlat, har telefonen med mig både ute och inne. Sambon kan inte heller få upp mig utan de 3 gånger jag ramlat (2 inne och 1 ute) har jag måste ringa 112. Hoppas dock att jag ska bli mer "lättmanövrerad" när jag går ner i vikt fast fort går det inte.
-
Tack alla
Babs2 på ett plan känns det skönt att få veta att jag inte är ensam men jag är också ledsen för din skull för ingen förtjänar känslan av inte klara något.
-
Jag drattade också på ändan på en isfläck för några år sedan och lyckades visserligen ta mig upp men det var en omständlig och ytterst ovärdig affär eftersom jag fick rulla runt och gå upp som en ko ungefär. Efter det är jag ytterst medveten och försiktig när jag går ut och har gärna stavar om jag ska gå i terräng. Förutom svårigheten att komma upp verkar jag också slå mig värre numera för jag har ju ingen smidighet eller balans alls att parera med.
-
jag ramlade för två år sen kom ej upp försökte med stol och gubben o en granne,men jag skrek NEJ NEJ så de blev ambulans hade brutit av axeln, så inte konstigt att jag hade ont så. Så jag är så rädd att de ska hända igen, Året innan så ramla jag o bröt handled. Så de är så lätt att ramla .
-
pralin snacka om otur du haft. Jag hade som sagt tur med tanke på min vikt och falla över något så är jag jäkligt glad där för mitt enda minne är ett ben fullt med blåmärken. För ca 3 år sedan tog jag en date med en cementsugga som de placerat precis framför utgånge från p.huset och jag hade köpt med mat hem till min mormor och äldsta dotter så hade inte en chans att se den så föll rakr över i en volt men de mjuka pizzakartongerna räddade huvudet så bröt bara fingret, fick en svår stuckning av handleden samt en fraktur precis framför armbågen.
Jag hoppas du står på benen och slipper fler frakturer,
Logga in för att skriva en kommentar.