Omprioriteringar

Jag kan inte räkna hur många gånger jag sagt fraserna ”Nu börjar vi om”, ”Nu tar vi nya tag”, ”Nu ska du bara klara av detta”, ”hur svårt ska det vara”, ”bara en gång till” osv…

Jag har ju haft ganska många energitjuvar och mycket som stormat runt omkring mig i livet där jag ganska ofta försökt hitta något halmstrå av ljus och positivt att dra mig framåt, nog stormar det runt omkring mig och det lär det nog alltid göra men ska det göra mig till en syndabock eller inte, mycket handlar ju också om viljan.
Jag lyckades ju sluta röka 2010 trots livet och min psykiska ohälsa, visst det kommer många stunder jag saknar giftpinnen (min stund här och nu) men jag har inte tagit ett bloss sedan dess även om suget funnits.
Jag vet kanske en dålig liknelse för jag måste ju äta … men jag väljer ju vad jag stoppar i munnen för det är ju inte enbart maten jag stoppar i munnen som triggar suget efter snabba kolhydrater och socker om jag äter inte äter det till vardags… För mig är det ju livet med energitjuvar, strul, motgångar, medgångar, glädje, sorg osv känsloätare som jag är och vad längtar man då mest efter? För mig är det då inte fruktsallad (som är minst lika gott) utan godis, fikabröd, mat kex mm

Den senaste veckan har för mig varit perfekt inom kost- och viktminskning, visst finns det saker att förändra men det är faktiskt bara 1 av 8 dagar som jag passerat 1800 kalorier vilket jag är väldigt stolt över.
Bonusen var nog att vågen på en vecka visade -2,6 kg.

Motionen är ett annat kapitel då jag sedan 3 månader har  djävulskt ont i min ena fot som känns som den krampar enda in i benmärgen (har nu vant mig vid smärtan) och det första de (även jag) var ros då jag fick nästan 39 feber.
När febern försvann men svullnad och smärta bestod skickade min läkare mig på röntgen då jag hade så pass mycket övervikt kunde man drabbas av stressfrakturer vilken inte visade några patologiska förklaringar till foten.
Då de enbart skrev brev om resultatet ringde jag 3 gånger till vårdcentralen innan jag fick en läkartid för 13 dagar sedan. Sköterskorna jag talade med la det på psykisk ohälsa, alla 3 även om den sista åtminstone efter rejält mothugg pratade med läkaren som gav mig en tid.
Resultatet av den undersökningen blev en remiss till ortopeden då de misstänkte en nervknut och har de rätt så kan den sprutas eller eventuellt måste den opereras bort. De finkänsligt försökte prata om viktproblemet med dess ökade belastnings samt bra skor och ortopediska inlägg.
Jag förmodar att en nervknut inte är farligt att belasta då de enbart nämnde kryckor som stöd pga. Smärta så jag har trotsat smärtan lite och tog en promenad med hunden på ca 1,5 km under påsken när det var över 15 grader ute och strålande sol, jag får givetvis ondare under promenaden precis som jag får för övrigt av dagarna i sig själva.

Allt som hänt och sagts samt vetskapen om att jag kommer få svårt att få den hjälp jag behöver med ett BMI på 50 så har jag valt att starta om och satsa på mig själv, kommer det många energitjuvar där det börjar tryta så har jag denna vecka prioriterat och valt bort arbetsträningen istället för att göda hjärnan med det den vill ha.
Kanske ska tillägga att efter flera år med sjukskrivning, arbetsträningar där jag aldrig lyckats ta mig tillbaka utan dåligt mående som resultat vilket gör att jag varken orkar med tillvaron eller mig själv så har min läkare inom psykiatrin kommit fram till att jag kommer nog orka livet bättre om jag själv styr det så han yrkar på sjukersättning vilket jag nu kommer ansöka om.
För övrigt den senaste vecka bortsett från några kortare promenader så har jag tränat ett vattengympa pass samt ett zumba pass online med mina förutsättningar, så summeringar jag veckan så är jag överlycklig och stolt över mig själv.