Spårat ur..
Jag känner mig låg. Riktigt låg. Förjävlig. Äter pasta, godis, popcorn, och bakelser i mängder som jag bara använde mig av innan jag tog tag i det här. Jag struntar i hur mycket jag vräker i mig, för det är just det jag gör, vräker. Jag känner mig äcklad av mig själv men ändå fortsätter jag. Sitter där och bara måste äta upp alla kondisbitarna framför mig, "det är lika bra", så jag inte har något kvar hemma sen.
Den sista kondisbiten går knappt ner, jag känner sockret i den, tänker på hur många kolhydrater den innehåller, tittar på den en sista gång och slukar den motvilligt.
Varför gör jag såhär? Vad får mig att ändå äta upp allt, trots att jag nånstans mycket väl känner att det är tillräckligt? Hur f-n kan jag skylla på stress/sömnbrist när jag sitter där och trycker i mig femtioelfte näven lösgodis i käften?
Jag äter för mycket när jag är i sällskap, och för destruktivt när jag är ensam (förutsatt jag mår som jag gör just nu, annars är ensamheten att föredra). Och än är inte helgen slut, det väntar en massa utmaningar iom "födelsedagsfikor" och "-middagar" både ikväll och imorn.
Hatar mig själv för den jag blir när det spårar ur såhär. Jag hatar mig själv för jag är så mycket som jag inte vill vara just nu. Den senaste veckan har jag ätit mer än vad jag förbrukat.. Vill inte veta hur mycket jag har gått upp.
Kommentarer
-
Tråkigt att du känner att du hatar dig själv, det är ingen bra känsla. Jag önskar jag kunde ta bort den, få dig att förstå att du är värd att älska. Att du är unik, värdefull och att det du känner just nu inte varar för evigt. Det kommer en bättre dag, bara du inte ger upp hoppet! Peppkram! Sköt om dig!
Logga in för att skriva en kommentar.