Tröst blev till illamående.. såklart.
Men återigen sitter jag här nästintill förbannad på mig själv. Det blev ju ingen löpning i fredags så i kompensation var tanken att jag skulle ge mig ut på morgonen därefter istället.
Vad hände om inte ett patetiskt försök till en morgonjogg.. Många var anledningarna, att jag inte hade fått nån sömn var en. En ond höft och knäled, var en annan. Men att jag var nervös för om jag skulle klara det, var som alltid den avgörande. Efter en kämpig och tragiskt långsam kilometer så gav jag upp. Förbannad gick jag resten av vägen hem. Och jag svor så tungan blev svart på mig..
Visserligen blev jag på bättre humör under dagen, men eftersom det var lördag och jag fortfarande var bitter så blev resultatet att jag åt mer än vad jag skulle. Av fel saker också såklart. Och som jag skrivit i tidigare inlägg blir det aldrig rätt när jag är i sällskap. Det har inget med sällskapet att göra, det är som nämnt min självdisciplin och självkänsla som sinar i såna lägen.
Men trots gårdagen, så fortsatte frosseriet idag i min ensamhet. Förmodligen för att jag ville trösta mig, känna att det var ok att den här veckan sammanfattat blev helt katastrofal rent träningsmässigt. Dock blev den ena sekundens tröst, den andra sekundens illamående både rent fysiskt och över mitt eget beteende. Här satt jag självömkande med flera kondisbitar i magen, till vilken tröst då egentligen? Vad hände med att äta för njutningens skull..?
Jag vet att jag gör fel, inte bara efteråt, utan nu också under mina frosserier. Men varför väljer jag att lyssna på instinkten och den destruktiva röst inom mig som säger att det är ok? Varför tror jag att det är ok att trösta mig genom att äta som om jag aldrig sett mat förut? Som om sista kakan skulle ställa allting tillrätta igen? Eller botten på glasspaketet skulle skänka mig tröst?
Det är inte lätt att ändra ett beteende, inte ett beroende som det här är för mig.
Jag lär mig dock.. med tiden. Och om jag ska avsluta med något glädjande så vore det faktum att det går framåt, sakta men säkert. För idag köpte jag ett par nya jeans i en storlek jag aldrig har haft som vuxen. (De sitter visserligen som korvskinn men jag blev ändå väldigt förvånad). Så det är ju en liten vinst iaf!
Kommentarer
-
Hej och tack för välkomnandet... =) Läst ditt inlägg och tänker spontant att du kanske har för höga krav på dig själv, vilket gör att du misslyckas och då får dålig självkänsla och tröstäter och känner dig som en looser. Som att du var ut och försökte jogga i lördagsmorse, det var väl inget misslyckande, det var ju skitbra, du försökte ju och du tog dig ut och du gick i alla fall det du inte orkade jogga. Kanske du inte ska jogga alls, utan satsa på längre promenader i den takt du klarar av, för att försöka jogga med ond höft och knä lär ju inte sluta bra i vilket fall... =) Men det är inte lätt, jag vet, startar "mitt nya liv" idag igen ... för vilken gång i ordningen vet jag inte, MEN jag är stolt över mig själv för jag gör ju ett försök i alla fall, och det är bättre än att ge upp och inte göra något alls... =) Lycka till i din kamp! Nu kör vi...inte järnet utan i den takt vi klarar av för att få detta att funka på lång sikt.. ; ) Kram Patricia
-
Men tänk vad bra att du tog dig ut i lördags morse i alla fall! Att det sen inte blev en joggingrunda som planerat utan en morgonpromenad istället är ju superbra det också! Du tog dig ju ut! du satt inte kvar hemma på sängkanten, det är en seger i sig. Jag vet hur det är att falla in i ätandet som tröst och även i självförakt. Det enda jag kan säga är: ge inte upp! För varje gång du har hamnat där och säger att du inte ger upp utan är tillbaka uppe på banan igen så vinner du lite över dig själv. Och kom ihåg att det är mänskligt att fela... Kram
Logga in för att skriva en kommentar.