Vart är självkänslan till att säga nej?
Men sitter här efter gårdagens dekadenta utsvävning till middag och både vill och vill inte väga mig. Det blev ett oplanerat restaurangbesök till ett näraliggande thaiställe tillsammans med pojkvännen. Det var "givetvis" hans förslag men svag som jag är tyckte jag såklart att en varmlagad måltid på thailändskt vis lät mycket godare än mitt eget planerade kvällsmål. Jag kunde riktigt känna doften av räkor och ris av bara tanken. Sagt och gjort, middagen blev således en historia på flera (hundratals) kalorier mer än tänkt ifrån början. Lägg även till att det blev en öl till maten och en chokladbit efteråt. Aj aj aj..
Vanligtvis är jag för middag ute, ett vinglas, bio eller vad det nu kan tänkas må vara som får en att känna sig lite mindre "vardags-tråkig". Tycker det är alldeles för slentrianmässigt att bara få lyxa till det på helgerna. Jag kan känna att det är helt ok och min rätt att göra en vanlig - annars trist - torsdag till en lite festligare sådan så länge jag har det i åtanke när väl helgen kommer för att det hela inte ska gå i överstyr. Vilket faktiskt brukar funka för mig, jag äter inte onyttigt på helgen bara för att jag får. Isåfall äter jag hellre onyttigt den dagen då jag verkligen känner mig sugen.
Men. Just denna gång handlar det mer om att jag är besviken på mig själv, att jag liksom "föll på mållinjen". Gick på restaurang dagen innan månadsvägningen. Känns lite som att den här månadens slit med att försöka ändra mina vanor helt gick i stöpet för att jag var svag - och fortfarande är - när jag faktiskt visste att idag var en viktig dag för mig.
Insikten är väl att jag behöver jobba på att känna efter vad jag egentligen vill. Vill jag äta ute, ska jag få göra det utan dåligt samvete. Vill jag det inte, ska jag inte behöva få dåligt samvete för det heller. Jag ska inte behöva må dåligt. Jag ska inte behöva tro att folk kanske tycker jag är tråkig bara för att jag väljer att säga nej. Men ändå så gör jag det.. Vart är självkänslan?
Slutligen vill jag tacka för alla fina kommentarer och all pepp jag har fått sen förra inlägget. Blir jätteglad och tycker det är intressant att läsa era synvinklar på saker och ting. Höften och knät är äntligen ok, så nu kan jag jogga lite igen. Även om det blir kortsträckor (3-4km) än så länge. Men jag ska ju inte dölja att löpning för mig är ASTRÅKIGT. Den enda krassa anledningen till varför jag gör det är konditionen. Ser framemot inomhusträningen som jag snart ska börja med. Tacka vet jag spinning, dans, och alla andra pass! =p
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.