icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag har ett jobb jag trivs med och en livsstil jag gillar. Tyvärr ingår det alltför ofta ganska många kalorier i denna livsstil, vilket förklarar varför jag är här. Är en person som lätt äter för mycket när jag inte mår bra, och efter ett stressigt år både på det personliga- och det professionella planet så har jag nu insett att det är hög tid att ta tag i viktminskningen igen.

Nu är det nya, fräscha tag som gäller. Jag vet ju att jag kan, och denna gången ska jag inte bara gå ner mina överflödiga kilon, de ska stanna borta också efter att jag slutat med viktminskningen.

(Nej, jag bor inte i Ale).
22 mars 2014 20:25
9

Jag känner mig beige.

Eller neutral. Eller oengagerad. Eller uttråkad. Jag kan inte minnas när jag sist kände mig genuint glad. Visst, det har funnits tillfällen då jag känt mig nöjd. Men glad? Eller rent av lycklig? ska det verkligen vara så här? att man ara sätter den ena foten framför den andra, dag efter dag, på ren rutin? Jag får erkänna att jag inte läst Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", men titeln beskriver väldigt väl hur jag känner just nu Var finns lusten att leva? Var finns glädjen? Och var finns lyckan?

Gillar

Kommentarer

  • 22 mars 2014 21:02
    lejonell
    Vi är olika, och det är inte alla som har de stora topparna och dalarna i humöret. Bara du vet ju hur det brukar vara för dig, men om du känner att färgerna i livet går mer mot grått kan det finnas anledning att fundera lite över orsaken. Depression är en av de mest underbehandlade sjukdomarna. Och det finns idag betydligt bättre mediciner än förr. Men ibland kan det också vara så enkelt som att man inte längre ger sig själv sådant som ger glädje och lust. Om du går tillbaka i ditt liv - var fanns glädjen, var fanns spontaniteten då, vad fyllde dig med inspiration? Får du fortfarande något av detta? Man känner sig ofta fången i ekorrhjulet. Men är du verkligen fast? Eller är det möjligt att göra andra val? Visst, det får konsekvenser, ibland stora. Men att stanna kvar i hjulet har också konsekvenser. Jag finns som bollplank om du vill.
  • 22 mars 2014 21:03
    Flamenco
    Ja det är en bra titel. Så har jag känt många gånger. Men boken handlar om en kvinna som är i ett djupt depressivt skov efter att ha surfat på maniska vågor och det känns väl inte riktigt som du gör...Som tur är :-) Ja var är glädjen? Har du nån att samtal med om detta, nån proffs?
  • 22 mars 2014 21:30
    Flamenco
    Ja D-vitamin kan faktiskt vara en idé
  • 22 mars 2014 22:10
    lenaek
    Känner igen det här, håller med Aries om att du kanske behöver d-vitamin.
  • 23 mars 2014 05:28
    Ja depression eller ekorrhjul, som lejonell skriver. Har du någon aning om vad det handlar om? Och tänk på att även sådant man trivs med, ett inspirerande arbete till exempel, kan bli en del av ekorrhjulet, hur kul man än tycker att man borde tycka det är. D-vitamin är nog inte heller dumt.
  • 23 mars 2014 09:14
    Kanske du skulle hitta någon att prata med? Idag kan man gå,till vårdcentralen och be att få göra en egen remiss till samtalsstöd. Man kan även få göra remiss till egenmalet stöd. Det gjorde jag när jag var stressjukskriven. Innan jag blev sjukskriven kände jag mig lite som du gör. Det är värt att ta tag i det. Sedan är promenader och motion ett annat sätt att må bättre. Att vara ute i ljuset gör något med en psyke. Lycka till ❤️
  • 23 mars 2014 09:15
    PS att få prata med en kbt:are kan hjälpa mycket.
  • 23 mars 2014 17:54
    Tack för all omtanke! Jag tror inte att det är vitaminbrist som orsakar den depression. I höstas när jag hade min maratonförkylning laddade jag upp med alla tänkbara sorters kosttillskott bl a d-vitamin. Jo, det kanske hade hjälp att prata med någon. Problemet är att bortsett från min allra första kontakt med en psykolog (inte för att det har varit så många, men iaf) så har alla jag träffat varit riktiga stolpskott. Det är tre stycken som jag börjat och slutat hos i ganska rask takt för ca två år sedan. Jag tror att det är många saker som gör att jag känner som jag gör. Alla har slitit ner mig under många år, och nu vet jag inte hur jag ska orka längre. Jag försöker förändra situationen men i vissa fall händer inget, i andra tycks det bara bli sämre. Och vad som gör mig glad - det är nog att resa. Men just nu har jag inte de ekonomiska förutsättningarna att göra någon längre resa. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men det känns bra att få svar av er alla. Även om vi aldrig träffats så visar det att främlingar faktiskt kan bry sig om varandra, och det känns skönt.
  • 23 mars 2014 18:07
    Flamenco
    Men Billie, jag har träffat många bra samtalskontakter. Ge inte upp! Dom finns där ute!

Logga in för att skriva en kommentar.