När livet kör i diket.. hjälp
En sammanfattning av slutet av 2016 och början av 2017.
December
Fick höra på jobbet kring julen att jag såg frisk ut, fräsch och verkade gladare. Att jag hade mer energi och orkade mer med mina patienter. Jag råkade ta fel storlek på byxor från klädlagret en dag och råkade ta ett par small och märkte det inte mer än att jag upplevde att stetoskopet brukade få plats lättare. När jag passerade speglarna i patientrummen tyckte jag att jag kände mig smalare i ansiktet och jag kände mig snyggare och bättre, svårt att förklara. Jag ställde mig på vågen morgonen efter och den visade 65,2, en minskning med ca 2,5 kg sedan jag vägde mig i början av december. Jag blev glad och bestämde mig för att försöka att fortsätta hålla mina goda rutiner som jag lyckats anförskaffa mig under december. Jag blev fylld med hopp.
Sjuk
Jag hade känt mig lite hängig, hostig och haft feber hela november och hade hade uppsökt en läkare för att kolla att allt var ok men fick inte höra något så det föll i glömska tills jag en dag mitt i december fick ett samtal av min läkare som försökt få tag på mig och meddelade mig att jag var positiv för resistent moraxella som satt sig i näsan, svaljet och örat. Höga infektionsvärden och tecken på lunginflammation. Trots att jag hade känt mig frisk i någon vecka ville de omedelbart sätta mig på en antibiotikakur för att hindra vidare smitta. Där stod jag i korridoren på jobbet med förkläde och en spruta insulin till en patient och fick reda på att jag troligtvis var mycket smittsam trots att jag fått höra hur frisk och fin jag var. Jag gick förbi apoteket och tog första dos antibiotika samma kväll. Samma kväll och kommande två nätter kräktes jag. Dagen efter mådde jag dåligt och kände mig febrig igen.
Två dagar med antibiotika senare och jag kollapsade.
Jag fick en allergisk chock av antibiotikan och hade utslag över hela kroppen, feber och kraftig värk. Jag mådde illa och hade svårt med maten, jag åt vad än som serverades och så mycket jag orkade för sedan bara sova hela dagarna. När jag återgick till verkligheten 1,5 vecka senare (4/1) kände jag mig deprimerad och trött. Jag hade ingen lust att börja på någon diet, träna eller ens gå ut. Jag ville inte vara med längre.
Nu
Jag ställde mig på vågen och hoppades att det inte skulle ha förändrats allt för mycket men tyvärr. Antibiotikan slog ut hela min tarmflora så jag var känslig för all mat och var spänd, förstoppad och kände mig osmidig och tjock. Vågen visade 67,8 och jag ville gråta. Förlåt! Det kanske låter som gnäll och många blir säkert arga på mig som tycker att jag överdriver eftersom jag ändå väger så "lite" som jag gör. Känner regelbundet att jag inte förtjänar att vara med här eftersom jag inte längre har 20kg att gå ner (jag började min resa här med 78,8kg) men de sista stegen mot målet är, för mig, precis lika jobbiga som de i början. Speciellt nu efter man gått upp och ner och bara fortsätter att kämpa, aldrig släppa, det är som världens värsta mjölksyra.. Jag har kämpat sedan jag var 16.
Fokus?
Jag försöker titta på vad det var för vanor som gjorde att jag lyckades tidigare och vilka fällor jag ska undvika för att kunna återgå till livet. Jag vet några fällor som att titta på netflix när jag pluggar, blir hungrig snabbare då, och att jag inte under några omständigheter får köpa hem skräp. Men vad ska jag göra när jag knappt orkar med livet? Magen krånglar fortfarande efter den dubbla antibiotikakuren men jag kan inte sitta längre och se på som från ovan hur jag förstör det jag kämpat för. Jag gråter när jag skriver eller pratar om det men det är få i min omgivning som förstår. Det handlar inte bara om vikten, jag är 21 och borde vara glad och nöjd. Är vid "Peaken" i mitt liv, som man ofta får höra, och känner just nu att det inte ens är värt att försöka eftersom allt ändå bara kommer att gå utför längre fram. Visst kan jag bli glad igen, återta lyckan och gå ner i vikt men jag kommer aldrig kunna nå min maximala potential. Så vad gör man?
Många kramar till er underbara människor som finns där ute och stöttar med fina kommentarer och meddelanden!
Gillar
Kommentarer
-
Du måste ge dig själv den tid du behöver nu för att bli av med din infektion och så vila upp efter den. Sen ser du säker världen i lite ljusare färger igen. Då kan du ta tag i din mat ordning igen för du vet hur du skall göra!!
Sköt om dig!!👍👍
-
Vännen
Det låter om att du ställer samma krav på dej själv precs efter/i sjukdom som när du är kärnfrisk. Det är viktigt att vara accepterande och snäll mot sig sälv, man är inte alltid på topp och man ska försöka att inte tvinga sig själv att gapa för mer än en kan svälja. Sen är siffor aldrig ett mått på hur mycket du är värd, du är unik och det finns bara en av dig.Jag förstår dej med vikten, jag var 2,5 kg från min målvikt men är numera 9 kg från min målvikt och känner mig besviken på att jag kunde låta mej själv gå upp igen. Vill du kanske bli viktkompisar?
Oavsett hoppas jag att du hittar ett lugn
(och jag är nära 30 år, hittills peakar livet mer för varje år och jag tror det är så livet ut, mycket pga ens sätt att uppskatta saker och tänka förändras i takt med en själv förändras) -
Vad jobbigt för dig, men det är klart att du passar in här. Vi är många här som hänger kvar trots att vi nått målvikt, det handlar inte bara om viktminskning utan annat stöd också.
Ta en dag i taget och försök att låta kroppen återfå sina krafter, och att din mage kommer i balans igen. Finns det ingen kur med någon bakterie för magen, som kan hjälpa upp immunförsvaret.
Du behöver nog komma mer i balans innan du ska stressa dig ännu mer med viktminskning, du behöver kanske prata med någon om hur dåligt du mår.
Var rädd om dig, och ta hjälp av andra om du mår för dåligt.
-
Antibiotika och vikt uppgång brukar hara i hopp, även en del väska i kroppen, blir du bara av med inflamationen brukar de kilona vara lite klättare att bli av med, går med upp av pencilin.
Du är 21 livet är en kamp, men du kan påverka den, kg i sig själv är inte det viktiga, det viktiga är må bra, försöka äta bra mat, träna upp konditionen så man orkar göra roliga saker, då brukar vikten med gå ner.
Jag tycker i bland jag levt mitt är 65 blev förgiftad för 20 årsen eller man upptäckt det, årkade gå 100 m. på slätmark. vägde 43 kg. mer, i dag går jag 50 min i snapptakt och är inte ens tröt. Min fru behövd mig för att orka med hon är 19 år yngre. Det tog tid men nu är jag i farten igen. SÅ inget är omöligt, har många gåner haft tankar på att ge upp, har fåt beskedet med att det var det, men läkare har som tur fel ibland. Men man uppskatar andra saker när man lever på övertid.
Trod du orkar komma igen finns många kompisar här som slås med samma problem
Det svår biten är att tycka om sig själv, gör man det blir livet lättare.
Din berätelse är väldigt lik någon jag känner väldigt väl.
Antibiotika och vikt uppgång brukar höra i hopp, även en del väska i kroppen, blir du bara av med inflammationen brukar de kilona vara lite lättare att bli av med, går med upp av penicillin.
Du är 21 livet är en kamp, men du kan påverka den, kg i sig själv är inte det viktiga, det viktiga är må bra, försöka äta bra mat, träna upp konditionen så man orkar göra roliga saker, då brukar vikten med gå ner.
Jag tycker i bland jag levt mitt är 65 blev förgiftad för 20 år sen eller man upptäckt det, orkade gå 100 m. på slätmark. vägde 43 kg. mer, i dag går jag 50 min i snapp takt och är inte ens tröt. Min fru behövd mig för att orka, med hon är 19 år yngre. Det tog tid men nu är jag i farten igen. Så inget är omöjligt, har många gånger haft tankar på att ge upp, har fåt beskedet med att det var slutet, men läkare har som tur fel ibland. Men man uppskatar andra saker när man lever på övertid.
Tror du orkar komma igen finns många kompisar här som slås med samma problem
Det svår biten är att tycka om sig själv, gör man det blir livet lättare.
Din berättelse är väldigt lik någon jag känner väldigt väl, livet är tufft, en gång var pengar grejor viktigast, nu inser man att de får man inte med sig, från detta liv, det viktiga för mig är att planera att frun klarar sig utan mig om det blir så. Älskar nämligen min fru.
Sorry blev lit för långt, men kämpa på det vänder, Pepp Pepp
-
Hej vännen 😊
Funderar på vad jag skall skriva till dig, din berättelse grep mig i hjärtat 💜 och du, alla som vill har rätt att vara med här, absolut ingen har rätt att döma någon annan, och har man bara några få kg kvar så är det oftast mycket svårare och tuffare än för de av oss som har många! För har man stor övervikt så rasar det ofta och lättare av flera kg om man "sköter" sig!
Och alla har självklart rätten att kämpa med sitt, och accepterar man tex +5 kg så kanake det efter nån månad elr så är +6 och efter ytterligare nån månad..ja du fattar, då hamnar man ju snart där tex jag är med startvikt 3 jan i år på 97 😮
Så jag beundrar dig och alla andra som kämpar med de sista kilona!
Heja heja DU är fantastisk och så värd att få må bra! Skriv av dig här så får du pepp och stöd av oss som också kämpar! Varmaste kramizarna till dig 💜
Logga in för att skriva en kommentar.