Min kropp är fin som den är

Igår kom jag iväg och simmade och det kändes så skönt. Det är något med badhus som gör att jag kan stänga av omvärlden och vila, både när jag duschar och när jag simmar. Och inte bryr jag mig särskilt om att jag är rund när jag står naken i duschen. Jag gillar min kropp som den är, utom att jag gärna skulle ha mindre att släpa på, lite mindre ont i nacke och axlar och bättre kondis. Annars är den bra som den är. Jag vet att jag inte är vacker, och att min övervikt har gjort mig till en rätt så tantig figur, men jag kan inte säga att jag bryr mig så mycket. Inte just nu, i alla fall. Det har varit värre tidigare, nu har jag pån något sätt förlikat mig med att det är så jag ser ut. Jag vet att min kropp kan vara attraktiv fastän jag är en tjockis. Jag lägger jättelite tid på mitt utseende. Jag använder inte smink, jag går sällan till frisör (har faktiskt aldrig vare sig färgat eller permanentat mitt hår). Hel och ren vill jag vara, och jag försöker klä mig någorlunda efter vilket sammanhang jag ska vara i, men annars vill jag ha kläder som är sköna att bära och lätta att sköta. Jag kan inte ha skor med klackar, inte ens vid enstaka tillfällen, eftersom mina fötter är skadade av min diabetes. Det skulle jag ju kunna gräma mig över, men det är rätt skönt att inte alltid ha bekväma skor. Jag förstår också att andra människor ibland tänker att jag inte har någon smak eller att jag inte är lika mycket värd därför att jag inte klär mig tillräckligt fint, men jag bryr mig inte längre. Jag vet inte riktigt hur jag blev sån här, jag har nojat över mitt utseende lika mycket som många andra, men jag har slutat med det för tillfället. Det är en befrielse, faktiskt. Min tid och mina tankar går till andra saker. Det finns en massa annat jag har ångest över, men inte min kropp. Den är fin som den är.

Kommentarer

5 september 2012 13:08

Flamenco

Vad bra att du kan känna så!
6 september 2012 02:48

Namnnamn

Ja du, ganska ofta känner jag också så för min kropp; att den/jag är fin och duger. Men jag är fåfäng och tänker mycket på kläder, smycken, tonar håret och grejar. Ändå får jag inte till det. Känner mig tråkig och "inte som jag" och så fort jag provar något lite annat än osminkat, jeans och jumper eller skjorta känner jag mig utklädd. Hoppas att jag någon gång får blick för "min stil".
7 september 2012 10:36

lejonell

Vad härligt att läsa att du gillar dig själv! TROTS eller kanske TACK VARE att du inte ser ut som en supermodell. Att stå där i duschen och känna att man själv är helt OK och duger med de bröst, ben och ansiktsdrag som man nu har blivit utrustad med av vår Herre och tidigare generationer av sin släkt. Jag känner igen mig i din beskrivning, jag har också kommit att acceptera mitt utseende till slut och det är så skönt!! För om jag inte duger - vad betyder det? Ska inte heller mina barn duga då? Just nu har jag långt och risigt hår nästan till midjan och ibland är jag värsta propra tanten i kjol och kavaj och ibland är jag i jeans och gympadojor. Färgar inte varken hår eller hud, och jag tycker faktiskt att de grå stråna som tittar fram är rätt snygga. Det ger lite silverglans i det råttfärgade. Mina ben är tjocka som korvar och så är det bara, de var tjocka även när jag var ung och vägde 50 kg. Och mina dumboöron kan man flyga med. Men vadå, det här är jag. Take it or leave it.

Logga in för att skriva en kommentar.