Kan man bli lycklig av att springa?
Novembernumret av Runner's skriver om det jag försöker skriva om fast i andra ordalag. Jag är ingen forskare. Bara en springare för livet. Och i detta nummer skriver man just om att springa sig lycklig. Vlket jag kallar springa för livet.
För att ta det från början så måste jag säga att jag fullkomligt avskydde all typ av löpning som var mer än 200 meter. Kommer ihåg vilken plåga skoljoggen var. Alla gånger vi skulle ut och löpträna med innebandyn. Jag gjorde allt för att slippa. Genade på slingan för att jag hade inget vidare bra förhållande med löpningen. Och det är märkligt eftersom jag alltid haft spring i mina ben. Spralliga ben. Älskade däremot de explosiva löpningarna man fick ta på innebandyplanen. Men ute till skogs. Not so much.
När min far plötsligt gick bort började jag få en "klåda" i koppen. Ingen riktig klåda utan en rastlöshetsklåda. Det var bara att bege sig ut. Ut och springa. Och jag älskade det från första stund. Jag blev hungrig på mer. Däremot måste jag understryka att jag började med ett kom-i-gång-program. Ett program som går ut på intervaller och successivt skola in kropp och flås i löpning. Programmet var för mig utformat så pass att jag efter första passet längtade efter nästa. Aldrig någonsin hade jag kunnat förställa mig det. Att jag skulle längta tills nästa löppass. Men det är sant. Jag älskar löpning.
Måste också säga att jag haft perioder där jag ledsnat på det. Mycket beroende på att jag varit en ensamlöpare. Harvat ensam i skogen. Nött asfalt. Inget motstånd. Ingen hare. Så då tappar man. Eller jag. I alla fall. Jag längtade mycket efter liksasinnade vänner i mitt närområde att dela detta med. Nu är den längtan slut. Nu har jag löparglädje. Det bästa som hänt mig på väldigt länge.
Nu längtar jag efter att få springa själv. Med musik i öronen. Jag har hellre den längtan, för den kan jag uppfylla när helst jag vill. Det där med kompisarna är inte alltid lika enkelt att spontat rafsa ihop. Nu varje måndag och onsdag har jag mina löparentuasiater i glädjegruppen. Alla andra dagar står mig fria att umgås med mig själv i löpspåret.
En annan viktig sak löpningen gett mig, förutom glädjen i livet är att släppa på prestationen. Det viktiga är inte att vara bäst. Utan det är att ha roligt. Numer är det helt okej att komma sist. Även om jag inte gillar det så är det ok. Trots allt. Alla dessa lopp, underbar stämning. Så vinsten ligger inte i att jaga tider, utan att faktiskt delta och ge det jag har att ge. Men jo. Jag har tider jag jagar. Det har jag. Annars skulle jag bli uttråkad. Det är tävlaren i mig. Jag kommer alltid jaga tider. Distanser och pressa mig till max. För det mesta i alla fall. Men det är okej med mig och jag inte lyckas. Friskt vågat - hälften vunnet.
Och ja. Man kan springa sig lycklig.
24 dagar utan läsk.
Gillar
Kommentarer
-
Åh, härlig läsning! :-)
-
-
ja det kan man!
jag älskar att springa och mår såå bra efter med endorfinpåslaget ... är som en drog... lite jobbigt nu när jag varit skadad senaste veckorna men jag är på väg tillbaka -
Jag börjar känna tendenserna du beskriver och det trodde jag aldrig....
Logga in för att skriva en kommentar.