Förvirring - klänning i storlek 34 och ändå tjock?

Dagen före julafton kilade jag inom Åhléns för att fixa de sista klapparna och trillade då över en schysst liten klänning, som jag inte kunde låta bli att prova. Jag tog med mig en 36:a och en 38:a till provhytten, och tänkte att 36:an nog skulle vara för liten, eftersom jag lagt på mig lite på sistone. Döm om min förvåning när jag insåg att 36:an var alldeles för stor och jag fick hämta en 34:a, som visade sig passa. Trots att jag stod där i en klänning i storlek 34, den minsta de hade, tyckte jag att jag såg stor ut. Hur är det möjligt? Nu är det väl ändå något som inte är som det ska? Varför ser jag en stor klump i spegeln? Varför känner jag mig stor, när jag kanske egentligen är ganska petite? Julhelgen har förresten varit tuff. Min familj ser inte ut som den gjort förr och utan sällskap är det inget skoj med jul. Visst har jag inte suttit ensam hemma hela helgen, men de flesta av mina vänner har umgåtts intensivt med sina familjer och därför inte haft så mycket tid med mig. Känslan av ensamhet har gjort att jag överätit. Nu är det dock brutet i och med att gymmet öppnat igen. Tänk att suget inte alls blir lika stort när jag tränar!

Kommentarer

27 december 2009 13:33

gittan52

Vad härligt att få gå ner en storlek till! Hmmm, blir vi någonsin nöjda med våra kroppar? Kanske ska vi titta mindre i spegeln och känna efter inifrån istället ;) Skönt att gymmet öppnat :)
27 december 2009 13:45

Koltrast

Ja, det VAR skönt, och det skrämmer mig lite. Varför är det så viktigt för mig att vara smal? Jag är otroligt kluven till mitt fokus på mat och träning. Håller det på att gå överstyr? Samtidigt mår jag fantastiskt bra av att träna så hårt och mycket som jag gör, och det kan ju inte gärna vara fel? Du har förstås helt rätt i att vi borde titta mindre i spegeln och lyssna mer inåt, men lätt är det inte. Men på något sätt tycker jag ändå att träningen stärker min självkänsla och kroppskännedom.

Logga in för att skriva en kommentar.