Helvetet tur och retur
På tre dagar har jag arbetat mig ner till botten av ett svart hål. Nu går det inte att komma längre ner, så nu kan jag bara ta mig uppåt. Det känns förstås trist att jag ska behöva köra mig själv i botten titt som tätt. På något vis måste det gå att bryta när jag märker vad som är på väg att hända, jag ska bara komma underfund med hur. Som det är nu ser jag vad som händer, men vet inte hur jag ska stoppa mig själv från att bara köra på.
Vad det är jag gör? Jo, jag överäter. Det börjar med nåt litet och sen brakar helvetet löst.
I helgen körde jag ett 4-timmars träningspass, och det var efter det det hela började. Jag var helt slutkörd och behövde fylla på med något snabbt. Det enda som fanns att tillgå där jag befann mig var kolhydratrika livsmedel. Dum som jag var tänkte jag att det skulle bli en engångsföreteelse och att jag ju trots allt tränat intensivt i över fyra timmar och ursäktade mig med det. Men jag kunde inte sluta och när jag väl kom hem på kvällen hade jag kanske inte ätit sådär jättemånga kalorier, men väl en stor del kolhydrater. Mitt sug hade väckts till liv och magkatarrkänningarna likaså. Hemma fanns som vanligt inte mycket frestande att äta, men jag lyckades ändå sno ihop någon sorts kaka på pofiber, ägg, smör och det sista skrapet ur en honungsburk. Jag dammsög verkligen skafferiet!
Sen har det fortsatt och igår åt jag bara godis och bröd. Idag kändes det inte lönt att försöka stå emot, min frukost bestod av havregrynsgröt med sylt och lunchen av bröd med ost.
Och nu är brödet slut och min mage i totalt uppror (aj!). Jag har varit och tränat och vet att det är över för den här gången. Min kropp är supersvullen och jag känner mig otroligt fet. Jag är hela tiden medveten om hur tjock jag är och hur mina lår möts när jag går, hur magen står ut eller hur dubbelhakorna börjar hopa sig. Till viss del rör det sig säkert om vätskeansamlingar och en proppfull mage, men mycket måtte sitta i min skalle. För inte går man väl från smal och vältränad till tjockast i världen på tre dagar?
Kommentarer
-
Stackare, jag känner igen mönstret. Jag har nästan helt lämnat det bakom mig. Nästan. Det händer emellanåt att jag trillar dit, men mer och mer sällan. Jag är värd bättre och det är du med. Varför ska vi misshandla oss så? Nej, vi är värda att behandlas bättre och vi är så bra på att klara besvären med lite träning. Vi kan och vi ska klara oss bättre och bättre i framtiden som börjar nu. Kram
Logga in för att skriva en kommentar.