Att komma över den där första puckeln
Godafton! Då var det fredag. Jag sitter framför datorn och ärligt talat är jag så trött att jag skulle kunna somna sittandes tror jag. Har varit lite seg hela veckan, vet inte vad det är. Värmen kanske. Har hållit i mat och träning väldigt bra, två styrkepass och två "löppass" har det blivit. Ja, jag måste skriva det inom parentes, jag springer så kort och så långsamt att det inte riktigt stämmer med den bilden jag har av en löpare. En lufsare kanske. Men, jag har ökat längden stadig, från 10 minuter för ett par veckor sedan, till 18 minuter igår. På måndag är det 20 minuter som gäller. Jag varvar joggandet med promenad och det känns ofta riktigt tungt i kroppen, det är rätt mycket vikt att släpa runt på, men jag måste ju säg att det känns bättre och bättre. Eller så är jag bra på att lura mig själv, jag vet inte.
Som sagt, idag är det fredag, och för mig betyder det väg- och mätdag. Jag tog mig igenom en viktig barriär idag: under 90 kg. Det är flera månader sen jag var under 90, så jag försöker stanna upp och klappa mig på axeln. Även om det bara är totalt 2,9 kg minus på tre veckor så är det framsteg. Och vaddå bara, kilon försvinner ett i taget hekto för hekto så det är starka steg i rätt riktning.
Och nu är jag nervös. För det är här jag faller tillbaks, har gjort varje gång det senaste året. Jag klarar mig bra två, tre veckor. Sisådär två tre kilo. Sen blir jag uttråkad. Tycker jag har varit duktig. Känner att jag klarar ett litet avsteg från planen. En utekväll, en spelning, en fest som lockar. Det kan jag ju unna mig. Fan jag BORDE unna mig det. Jag är ju VÄRD det nu. Och så blir det ett avsteg, och avsteget blir längre, och jag kommer inte igång igen, och jag tappar fokus helt och plötsligt är de där två tre kilona tillbaks. En månad har runnit förbi och jag står kvar på samma ställe - IGEN.
Jag känner att det är precis dessa tankar som hotar mig nu och som gör mig nervös. Jag har skött mig så bra hela veckan, vågen har gett resultat och träningen har gått framåt. Och jag börjar bli uttråkad. Känner att den där festen ikväll vore ju trevlig, ett glas vin i kvällssolen vore fantastiskt gott och fy vad tråkigt att gå hem tidigt.
Men som tur är har jag någon slags pilot bakom spakarna som skriker NEJ, det här får faktiskt inte hända just nu. Det är av yttersta jävla vikt att detta inte händer. Jag ser det som att det är den första puckeln i viktnedgången som jag måste ta mig förbi, en första uppförsbacke som måste besegras. Knappt 3 kilo, visst det känns i kroppen och lite på kläderna, men mer än så är det inte. Om jag bara tar mig förbi den här första puckeln så kommer jag hamna i ett läge där jag faktiskt gått ner ordentligt i vikt - där det faktiskt börjar synas lite mer, 3 kilo blir 4, 5, 6 och jag får på mig ett par byxor jag inte kunnat ha på ett bra tag. De riktiga resultaten kommer efter den här puckeln, det är jag säker på. Stannar jag nu så rullar jag tillbaks till början igen, utan några framsteg. Kommer jag bara förbi den och kan se vågen visa ännu mindre, så tror jag det kommer kännas... jag vet inte... frigörande? Motiverande på ett nytt sätt? Ett bevis på att det faktiskt går att gå ner i vikt? Jag vet ju det rent logiskt men jag har inte bevisat det för mig själv ännu.
Som tur är har den där piloten vett att dra i spakarna och styra mina tankar åt rätt håll. Jag behöver komma förbi en punkt jag inte kommit förbi på nästan två år för att komma vidare. The point of no return, typ. Fast tyvärr kan man ju alltid vända om i den här resan, göra vägen längre och svårare. Jag ska kämpa för att det inte ska hända. Och jag vet egentligen varför jag känner såhär, varifrån den här piloten kommer ifrån.
Ett av mina grundläggande drag i min personlighet är att jag tycker att man inte har rätt att gnälla över något man har möjlighet att förändra, utan att aktivt jobba för förändring. Sluta klaga och gör nåt åt det istället! Detta predikade jag för en vän för någon vecka sedan, riktigt irriterad på hans beteende när det gäller vissa saker i livet. Och när jag skällt klart så fick jag en skrämmande insikt: jag har ingen rätt att göra så mot honom, när jag beter mig precis likadant själv. Jag har uttryckt missnöje med min vikt väldigt många gånger det senaste året, och vad jag har gjort åt saken?
Inte. Ett. Skit.
Det är det ärliga svaret. Jag har gjort små försök, haft många tankar och planer men i slutänden blev det högsommar utan att något hänt. Nu har jag påbörjat ett ärligt, ordentligt försök, och jag kan inte göra misstaget att falla tillbaks igen. Det skulle innebära att jag inte är den jag trodde jag var, innerst inne, och det skulle göra mig deprimerad.
Ytterligare en drivkraft är att jag berättat för väldigt många om den här satsningen nu, och jag vill fan inte att folk ska komma fram och fråga "just det, hur gick det med vikten" och min kropp svarar utan ord "åt helvete". Nej, jag vill inte basunera ut detta och sedan, när jag misslyckats, försökt sopa det under mattan som om inget hade hänt. Nej, jag vill att folk ska titta på mig och säga: men shit, har du gått ner i vikt? Det syns! Då ska jag säga tack till dem, och jag ska tacka mig själv, som tog mig över den här första puckeln. Tacka mig själv ordentligt, för det är ju faktiskt jag som är den där piloten. Jag styr detta, och nu jävlar ska vi framåt.
Gillar
Kommentarer
-
Lycka till
-
Du har helt rätt i att det är viktigt att vara ärlig mot sig själv och ta ansvar för en förändring om det är det man vill ha. Jag är äntligen normalviktig efter många års fetma. Jag undrar varför jag inte unnat mig att gå i mål med viktminskningen någon gång tidigare. Antagligen för att gå ner mycket i vikt kräver en långsiktighet som stundom är väldigt krävande - det är lätt att komma ur spår under resans gång om man inte har en väldigt tydlig målbild framför sig.
Senast uppdaterad 21 juli 2017 22:08
-
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har också en tendens till att liksom tappa tråden och motivationen så fort jag nått en viss framgång trots att det är lång väg kvar.
Envishet och disciplin är nog det som gäller och så lyssna på den där inre piloten!
Bra jobbat med löpträningen! Själv har jag precis startat upp igen och är på promenadstadiet.
HEJA OSS!
-
Du vet vad jag säger vid det här laget, men jag säger det igen! DU ÄR GRYM! Ett steg i taget, en dag, du fixar detta! Detta är vårat år! FOKUSERA!
PEPP PEPP! -
DU ÄR OCKSÅ GRYM FLISEN! :D Klart det är vårat år, det här fixar vi!!
Logga in för att skriva en kommentar.