smällare och hundminnen

Börjar smälla på bra ute nu, minns med ett leende min pappas schäfer som tyckte detta var bästa tiden på året. Han ÄLSKADE smällare, ju högre och ju mer de syndes desto bättre. Vi släppte alltid ut honom vid tolvslaget (vi ägde en gigantisk gård) och han for runt som en galning med svansen som en proppeler bakom honom. Man bara ler ju mer man tänker på de. Lyckan var total, inomhus satt våran pudel och såg aningens skeptisk ut till allting, förmodligen idiotförklarade han schäfern både en och två gånger. När vi sen köpte en till schäfer så lärde såklart pappas hund upp även honom, då hade vi plötsligt två som for runt, men den nya gjorde de mer för att pappas hund gjorde de, inte av samma glädje i det. När pappas sen gick bort så var de liksom inge kul längre och han ignorerade dom totalt. När jag sen köpte min egna hund så var hon rätt ointreserad av smällare, det var kul att traska upp på berget och gå där med henne medan smällarna tjöt och sköt. Tills såklart en liten ungjäkel fick för sig att skjuta en smällare på henne.

Lavalis blogg

smällare och hundminnen

Kommentarer