De första stegen är svårast

Fint väder idag igen och jag bestämde mig motvilligt för att gå ut på en prommis. Har ju de senaste 2-3 dagarna gått ut direkt på morgonen men idag var det bara meh... så jag väntade och väntade. Till slut bestämde jag mig för att ta mig ut och tänkte att jag kan ju åtminstone gå och hälsa på min gamla arbetskollega som bara bor ett kvarter bort (om ens det..) ifrån mig. Vi kanske kan gå en prommis tillsammans? Men nix, hon var på jobbet så jag bestämde mig att åtmnstone gå en kort runda runt en gräsmatta och en lekpark, en promenad på kanske 10 minuter max. Då hade jag åtminstone varit ute lite grann. Men efter att ha gått den biten så hade jag två vägar att gå, antingen svänger jag av och går direkt hem, eller så fortsätter jag gå upp för en ganska jobbig uppförsbacke som leder till mitt numera "vanliga" motionsspår. Och jag valde uppförsbacken, tänkte att va fanken jag är ju redan ute, hur jobbigt är det egentligen? Efter en snabb 2,6 km promenad på 32 minuter är jag hemma igen och känner mig både på bättre humör och piggare. Varför tvekade jag ens att gå ut på prommis idag?! Även om det bara är tre dagar nu som jag gått i över 1 timme per dag så märks det på sömnen. För kosten har jag fuskat med trots att jag sa att jag inte skulle. Det har blivit socker och det har blivit kolhydrater, men absolut inte i samma mängd som en "normal dag" skulle innehållit. I morse vaknade jag kl 6.30 pigg som en mört! Kanske är det tack vare en kombination av åtminstone en minskad mängd kolhydrater och socker samt en rejält ökad dos av motion? Nåväl, glad är jag iaf att jag kom ut på en promenad och jag ska fortsätta tvinga mig själv att promenera varje dag resten av kommande vecka. Det ska bli en vana!

Mizs blogg

De första stegen är svårast

Kommentarer