Känslor och sorger runt övervikt.

Jag är inte så... mycket för offermentalitet. Man är det man har gjort sig till. Det är ändå många utmaningar som är så otroligt jobbiga i övervikt. Något som har varit rejält påtagligt i mina pendlingar, är skillnaden i hur människor bemöter en, beroende av om man är smal/normalviktig eller överviktig. Jag har gått med många spärrar inom mig, som yngre. Feta kaninte gråta, de ser patetiska ut. Smala som gråter ser bräckliga ut, dem tar man på allvar. Jag har tyckt att det är helt sanslösa tankegångar och många gånger ryckt upp mig ur känslostormar som uppkommit av inbillade slutsatser. Men när jag tänker lite längre, kan jag se att det inte bara är hjärnspöken. Jag har många blandade erfarenheter av människors syn på mig, beroende av var jag befinner mig viktmässigt. Och det är ENORMA skillnader dem emellan. Att vara normalviktig innebär att man är ett med nuet, man är närvarande. Mer eller mindre ses man kompromisslöst som en person, och man får berätta sin historia, före någon pekar på orsak. Man är personen man är, inte bara fetisen. Den frihet jag har upplevt i att vara smal/normalviktig har varit som ett helt annat liv. Som fet är man i ett fängelse. En sorts rustning mot personens glans. Allt man gör sker först flera rundor i rustningen och sedan agerar man bara halvvägs. Som smal älskade jag stranden. Som fet hatar jag den. Ändå är jag samma person. Jag lovar. Titta på ditt liv, din tillvaro. Kan du se, hur du kränker din person med din fetma? Kan du se att/när andra kränker din person genom din fetma? Jag lever med en elitidrottare. Han har inte sett mig i något annat tillstånd än det här. Jo, på bild. Gamla modellbilder och andra fotografier som visar vem jag är bakom min rustning. Han har tagit mig till sitt hjärta, med mig som jag är idag. För mig är det stort. Nu när jag tränar och gör den här resan, bortom min rustning, mot mitt sanna jag, så är det som att ge honom en present. Jag ser bra ut och har lite proportioner med rätt kläder, trots min övervikt. Jag vet att jag utstrålar energi och glädje om jag vill det. Men jag är fet. Jag väger ca 30 kg för mycket. Han tycker att jag är vacker. Det känns fantastiskt, men det är också en sorg. Mina fingrar vandrar längs hans lena, fasta rygg och jag drömmer om, att snart låta honom få uppleva samma sak med mig. Min rustning är i vägen. Jag släpper inte in honom dit. Det här är en gåva till oss och till honom. Kvinnan han har valt för livet, kan bli mer sann och hon kan vara mer närvarande. Och ändå älskar han mig som jag är. Det är en sorglig tanke, med så mycket glädje och lycka i helhetsbilden. Jag vill inte bära på den här rustningen längre. Jag vill vara jag.

14 januari 2012 21:06

mita0822

Fantastiskt bra skrivet, för visst sitter man i ett fängelse. Och man märker skillnad i folks bemötande, man är liksom lite mer att räkna med när man är smal. Fetman är fördummande...
14 januari 2012 22:28

zantie76

Väldigt bra skrivet, jag känner igen mig mycket. Men du har en fantastisk kille som älskar dej för den du är och inte din modell kropp. Det kan ju bara bli bättre i detta sammanhang. Keep up the good work!!
15 januari 2012 00:49

TheQueen

Jag känner igen mig i dina ord.. Varma styrkekramar!!
15 januari 2012 11:27

ovanlig

Som de andra redan har sagt så känner jag igen mig väldigt mycket i det du skriver. Det är inte rättvist att man ska bemötas olika pågrund av hur mycket man väger. Har själv en Sambo som har sett mig pendla mycket i vikt. Han älskar mig för den jag är, men samtidigt så känner jag ofta att jag har svikit honom och mig själv för att jag har låtit mig själv gå upp allt och lite till. Det kan tära mycket på förhållandet. Men jag hoppas att detta blir sista gången som jag gör en längre bantningskur :) Tack för dina ord och pepp till dig :) !!!

Nells blogg

Känslor och sorger runt övervikt.

Kommentarer