icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag är en kvinna mitt i livet som alltid haft ett något komplicerat förhållande till både mat och träning. Använder mat till att förstärka och bedöva känslor, och det är främst de mönstren jag försöker jobba med att bryta. Har ca 20 kg övervikt för tillfället. Har i mitt vuxna liv pendlat mellan 53kg och 84 kg, en jojobantare med andra ord. Kämpar också fruktansvärt hårt mot latmasken i mig, hittills står det typ 21-2 till latmasken, men skam den som ger sig! :)

Tänker med min blogg att jag ska kunna skriva av mig så utlämnande som det bara går. Det finns saker i min bakgrund och mitt nuvarande liv som jag inte berättat för någon, inte ens min bästa vän eller min man. Antar att jag är rädd för att bli dömd och bedömd..... Här känner jag dock, eftersom ingen här vet vem jag är IRL, att jag kan vara totalt öppen, och det kommer jag att försöka vara så gott jag kan. I min blogg kommer jag att avhandla både mat, träning men också den inre balans jag försöker finna.
22 februari 2013 18:09
5

My story...

Skulle vilja börja min blogg från början, i min barndom. Jag tror att allt hänger ihop, iallafall i mitt fall, och att man där kan hitta många av svaren till varför man blivit den duktiga, väluppfostrade människa med extrem prestationsångest och med osunt förhållande till mat. Min barndom var inte kantad av våld, missbruk eller annan social misär. Tvärtom, mina föräldrar var gifta, helnyktra och frireligiösa. Men denna till synes lyckliga barndom har skänkt mig många problem, varav mitt osunda förhållande till mat är ett... Jag vill först säga att jag inte på något sätt försöker skylla på mina föräldrar, de gjorde det de verkligen trodde var det rätta, de följde sin religiösa övertygelse och gav oss barn de värderingar de själva fått "i arv" av sina föräldrar. Dessutom är min grundinställning att man skapar och ansvarar för sin egen lycka. Men ibland tar det nästan ett halvt sekel innan man inser varför och hur man blev den person man blev, och att problem man har kanske bottnar i något helt annat än det uppenbara. Låt mig försöka förklara hur det var för mig. Som barn i en frireligiös familj på 70/80-talet fick jag lära mig att Jesus skulle "rycka bort" dom frälsta, innan "armageddon". Detta kunde ske precis när som helst, dag eller natt, imorgon, om en månad eller 50 år. Jag hade visserligen (naturligtvis) "blivit frälst" men kände mig innerst inne inte frälst nog. Ständigt bar jag på en panisk rädsla att mina föräldrar och min syster skulle "ryckas bort", och jag skulle bli lämnad kvar. Naturligtvis vågade jag inte säga något till någon om det här, för det var ju samma sak som att erkänna att man inte var god nog..... När jag var ensam hemma av någon "naturlig" anledning, målade jag för mitt inre upp bilder av hur de "frälsta" skulle ryckas bort, att mina föräldrar och min syster inte skulle komma hem till mig igen.... Att jag ensam skulle få möta jordens undergång och den våldsamma tid innan detta skulle ske. Eftersom jag inte vågade prata med någon om detta (och inga mobiler fanns ju, så jag kunde inte ringa och kolla om de var på väg hem, om de fortfarande "fanns kvar") fick jag hitta ett sätt att lindra ångesten. Mat. Min mamma hade tidigt lärt mig matens kraft. Var man ledsen då fick man en kaka. Hade man ramlat och slagit sig, då fick man en glass som "plåster på såren". Skulle det vara festligt eller extra mysigt, ja då åkte chipsskålen fram. Jag förstår ju att hon följde de referenser hon hade med sig från [FET]sin[/FET] barndom. Så alltså, kärlek visade man med mat/godis. Och ilska visade man inte alls, det var totalt tabu.... När man gjort något som förargat min mamma så fick man inte en utskällning, istället teg hon. Att som barn bli behandlad som luft, känna iskylan och ilskan men inte få möjlighet att varken försvara sig eller be om ursäkt, är faktiskt enligt mig en form av psykisk misshandel. Återigen, hon följde bara sina "nedärvda" mönster. Nu vill jag bryta mina "nedärvda" mönster för att kunna bli en helare, lyckligare människa!

Kommentarer

  • 22 februari 2013 19:56
    Newkarma
    Tack Nectar! Det är tungt att börja sätta ord på alla känslor och upplevelser jag så länge undvikit att ens tänka på. Men för min personliga del, helt nödvändig!
  • 22 februari 2013 20:22
    Rogann
    Lycka till på din resa Vi stöttar varandra allihop kram
  • 22 februari 2013 20:58
    kesello
    Bra skrivet! Det är klart att ens bakgrund påverkar hur man beter sig som vuxen. Bara att veta om det gör mig vettskrämd - som förälder!
  • 22 februari 2013 22:51
    Newkarma
    Det skrämmer mig också! Och förstärker den eviga prestationsångesten..... Men man kan ju bara göra sitt bästa och ge sina barn massor av kärlek!
  • 25 februari 2013 17:13
    cabass
    Detta att vara ett sk "guds barnbarn" har jag också erfarenhet av. Det var mycket som var förbjudet när man växte upp. Var dock aldrig rädd på det sätt du beskriver. Idag är jag tacksam för de grundvärderingar jag fick med mig, men har frigjort mig från resten. Våra barn har förhoppningsvis fått med sig kristna värderingar, men utan förbud och måsten.

Logga in för att skriva en kommentar.