icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Nu är det dags igen och denna gången att för gott få väga normalvikt. Men med hjärtat denna ggn tänkte jag. Grattis till alla som lyckats helt, jag hoppas jag får tillhöra den skaran snart.  Stor kram Sandra
13 juli 2012 12:20
3

Bergochdalbana, upp o ner hit o dit!! 😝

Nä va trött jag blir denna veckan va det upp 1,5 kg. Väger nu 73,6 IGEN!! Jag är verkligen inte i balans efter min parisresa. Puh!! Jag känner mig så trött o frustrerad på det här. Är lite rädd att jag ska ge upp helt faktiskt. Förstår inte vart jag ska hitta motivationen att sluta överäta. Jag tränar o kämpar o sen när min karl kommer hem så vips är motivationen o beslutsamheten borta. Jag går totalt in i känslorna som kan variera från timme till timme. Antingen får jag leva som en ensam nucka eller så måste jag ha mer motivation. Jag behöver rannsaka mig själv VARFÖR jag gör den här viktresan! Pust! Nu ska jag iaf ut på en Pw 1 timme. Bävar för helgen o min killes semester som kommer. Wish me luck! Jag kommer behöva det. Kramar o tack för att ni finns.  Sandra 

Kommentarer

  • 13 juli 2012 12:44
    Varför försvinner din motivation när din karl kommer hem? Köper han hem sånt du inte bör äta eller vad är det som gör det. Jag tänker ju att han bara med att finnas borde vara pepp nog....
  • 13 juli 2012 13:01
    Nja vi har haft lite groll mellan oss o en massa stress så tyvärr har jag nog tröstätit en del. Jo han köper gärna hem saker o vårt mönster när vi ska slappna av o njuta har hela vår relation byggt just på att äta. Jag märker att han saknar den spralliga o glada person jag va när vi smaskar o äter. Jag är faktiskt mkt mer allvarlig o "tråkig" nu. Så det är väl tufft för oss båda att jag börjat en ny livsstil. Trist o sorgligt, har inte insett det här förrän nu faktiskt. Tack för att du fick mig att se varför jag går tillbaka i mitt gamla mönster. Stor kram
  • 13 juli 2012 14:00
    Swesent
    Synd att er relation inte främjar din viktkamp till det yttersta. Att få hjälp och stöd av sina nära och kära betyder ofantligt mycket. Hade det inte varit för dem så hade nog inte jag klarat av denna förändring heller. Kanske kan det vara till din fördel om ni försöker reda ut eventuellt groll så snart som möjligt så det inte hinner komma till så mycket tröstätande? Om du förklarar dina konsekvenser för honom så borde han kunna förstå läget och försöka aningens extra att hålla god stämning för din skull (och även hans skull naturligtvis). Detta med att bli smått "tråkig" utan det härliga kvällsfrossandet känner jag igen! För min del var det dock en övergångsperiod. Min sambo är något av ett sockermonster emellanåt - bara det att hon kan äta precis vad hon vill utan att gå upp ett hekto! Jag var mycket tidig med att göra klart för henne att hon [KURSIV]INTE[/KURSIV] behöver försaka sina gottestunder framför TVn på grund av mig! Och de första två veckorna när hon tog något gott i soffan, och jag försökte nöja mig med ett äpple, så låg mitt surhumör och bubblade väldigt nära ytan. Men varefter dagarna gick och mina första kilon började försvinna, samt upprätthållen nyttig kost som jag inte halkat ifrån, så började min inställning till snacks och sötsaker ändras relativt snabbt. Numer när vi sitter i soffan och sambon äter något onyttigt så blir jag snarare överrumplad av positiva känslor, av glädje, styrka och stolthet över hur duktig jag varit och hur kul det känns att vara på väg åt rätt håll. Lite humörviftande tycker jag allt att din kille kan ha överseende med, allra helst när det beror på en förändring som är så pass positiv för dig. Med tiden så är jag säker på att du kommer finna dubbelt så mycket glädje i och med dig själv, som onyttigt snacks någonsin hade kunnat ge dig - och du kommer vara tillbaka minst dubbelt så sprallig som tidigare! ^^ En stor peppande kram från mig till dig Sandra!

Logga in för att skriva en kommentar.