Står still

Vikten står som tur är still. Jag äter som näringsterapeuten rådde mig men har trillat dit någon ggn ibland, men det gör inte så mkt på vikten. Men däremot min hälsa mår ju inte längre bra av snedsteg. Jämfört med förut så är dessa snedsteg småpotatis så jag har verkligen kommit till någon del av insikten om hälsan iaf. Men det är knepigt när skräpmaten varit min allra närmaste "vän" hela livet o nu måste den vännen tas farväl av steg för steg. Det är inte lätt men har ska fixa det i min takt. Det har inte hänt så värst mkt på sista tiden när det gäller sköldkörteln, jag har ätit mina örter, vitaminer o mineraler varje dag, 3 ggr/dag o visst känner jag mig något bättre men jag vågar inte hoppas för mkt än. Nästa vecka ska jag gå till SÖS o gå igenom undersökningen så jag får veta exakt vad som är galet. Men förhoppningsvis så har värdena blivit mkt bättre sen i julas. Näringsterapeuten tyckte att det såg lovande ut när jag reagerade så bra av att bara ändra kosten så här långt. Det är skönt att man kan påverka sin hälsa så pass mkt själv tycker jag. Jag har fått stötta min dotter lite extra på sista tiden eftersom hennes pappa behandlar henne så illa att hon blev så deprimerad att hon varken ville gå till skolan eller vara med kompisar. Det har pågått alldeles för länge redan. Han har alltid haft lite svårt att förstå vår dotter men droppen var när han tvingar henne att gå på träning med honom för "att hon är för fet", så säger man inte. Hon är 18 år om ca 2 månader o han kan inte tvinga eller pressa henne att gå ner i vikt. Han skapar bara ännu större laddning o trauma runt hennes vikt/matproblematik. Jag blev så arg men vet att eftersom han har en diagnos som bl a innebär brist på empati osv så vet jag att hon får det mkt värre om jag läger mig i o ska uppfostra honom. Så jag ställde mig bara bakom o uppmuntrade henne att ta ifrån. Så hon skickade honom ett sms där hon berättade hur sårad o kränkt hon känner sig när han tvingar henne att göra saker o att han inte vill släppa taget om henne. Han har fått för sig att varje ggn hon ska vara hemma hos honom så måste hon sitta ute i vardagsrummet o hålla honom sällskap när han spelar dataspel. O m hon vill gå in på sitt rum så suckar han o undrar vart hon ska med skuldbeläggande tonfall. Hon får inte ha vänner hemma o alltid när han pratar med henne så är det med hård ton o skuldbeläggande kommentarer som: hej vem är du, jag känner inte igen dig? Jag blir så trött att jag förstår att hon inte orkar vara hos sin pappa när hon bara känner att allt hon gör är fel o hon känner sig bara dålig som dotter. Till slut fick hon ett medd tillbaka där han lät förnärmad o att hon ska ju inte behöva stå ut med en så hemsk pappa så han önskade henne ett bra liv o avslutade strikt med sitt namn!! Han är precis som ett övergivet barn o jag blev smärtsamt påmind varför jag bröt upp med honom för ca 8 år sedan. Jag kände mig även tacksam över att jag tog det steget för mina barns skull, så dom får empati o trygghet någonstans. Han funkar mkt bättre med vår son även om jag önskar att han hade mer omtanke, men det är som det är. Vår son älskar sin pappa o vill verkligen åka till honom så nåt bra måste han ju göra där. Jag kan inte göra så mkt mer än finnas här för min dotter o att hon får bo med oss så länge dom inte kan ha kontakt. Hon lär ju ändå inte bo hemma så många år till men det är tufft för mig pga mina åkommor att det är för trångt här o att det blir inte någon riktig avslappning när min dotter gärna låter mkt o är väldigt klängig trots sin ålder, men jag antar att det beror på obalansen med sin pappa o att det kommer lugna sig när hon känner sig tryggare o mår bättre. Jag är bara glad för hennes skull att hon slipper lida o stå ut hos sin pappa mer för det tog död på hennes livsgnista dag för dag. Nu ska jag strax sova lite. Sov gott allihop. Kram Sandra

Snuttan7s blogg

Står still

Kommentarer