Ullegulls blogg

6369

Jag har varit mullig sen jag var liten, men 2001 gjorde jag en viktresa (viktväktarna) som gick sjukt fort, jag startade 1 januari (efter att ha sett foton från höstens solsemester =S) då hade jag stl 46..i april var jag nere på stl 38 och kände jag mig riktigt nöjd, men jag fortsatte att rasa och den sommarn var jag nere i stl 36. Jag hade aldrig kunnat tro att mulliga jag, efter två barn skulle kunna bli smalare än någonsin. Men jag var så glad.
Dessvärre blev jag sjuk i slutet av sommaren och hamnade på sjukhus i en månad och tydligen kunde jag bli smalare..Det var ingenting kvar av mig, jag såg hemsk ut och var tvungen att äta upp mig igen. Detta innebar att jag föll tillbaka i mina gamla vanor och kilona smög sig på.
Jag fick tillbaka mina former och kände mig frisk och sund i några år. Sen blev jag sjuk igen ,och pga av värk i kroppen har träningen uteblivit och så har jag tröstat mig mat och godsaker..
Efter flera års kronisksjukdom opererades jag i nov 2010, men hur jag än försökt komma igång med träning och sundare kost så faller jag tillbaka. Kilona har ökat och ökat och nu är jag återigen en 46:a.. och efter en lång skön sommar ledighet så visade vågen mer än någonsin...
Så nu har jag bestämt mig, Min nya viktresa börjar nu! Jag vet ju att det går bara jag lägger manken till, men denna gång kör jag LCHF. Jag känner flera personer som efter att de börjat äta LCHF både blivit friskare och smalare. Så nu börjar mitt nya liv ;-)

6 januari 2012 12:01

Ajajajaj!!!

Var på mitt första spinningpass igår, rackarns vad ont i rumpan jag fick. Hade fått expert tips innan passet om hur jag skulle göra för att inte ta ut mig för mycket, och fick bra instruktioner på plats av både en väninna som var där och tjejen som ledde passet. Körde på lugnt och försökte anpassa övningarna efter min förmåga, men efter femton minuter trodde jag, att jag skulle ramla av cykeln, benen darrade och brände, svetten lackade och andningen var tung.. Jag gjorde tappra försök att hänga med i de olika övningarna men insåg att det inte funkade, så jag satt kvar på cykeln och trampade vidare och tittade imponerat på alla duktiga motionärer som körde gärnet. Vi måste ju alla börja någonstans och jag känner mig väldigt nöjd över att ha klarat så pass mycket ändå, och att jag inte klev av cykeln och gick därifrån.. Nu är jag på gång och min ömmande kropp påminner mig om att träningen ger effekt. Så snart blir det på´t igen ;-)

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.