icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag har varit mullig sen jag var liten, men 2001 gjorde jag en viktresa (viktväktarna) som gick sjukt fort, jag startade 1 januari (efter att ha sett foton från höstens solsemester =S) då hade jag stl 46..i april var jag nere på stl 38 och kände jag mig riktigt nöjd, men jag fortsatte att rasa och den sommarn var jag nere i stl 36. Jag hade aldrig kunnat tro att mulliga jag, efter två barn skulle kunna bli smalare än någonsin. Men jag var så glad.
Dessvärre blev jag sjuk i slutet av sommaren och hamnade på sjukhus i en månad och tydligen kunde jag bli smalare..Det var ingenting kvar av mig, jag såg hemsk ut och var tvungen att äta upp mig igen. Detta innebar att jag föll tillbaka i mina gamla vanor och kilona smög sig på.
Jag fick tillbaka mina former och kände mig frisk och sund i några år. Sen blev jag sjuk igen ,och pga av värk i kroppen har träningen uteblivit och så har jag tröstat mig mat och godsaker..
Efter flera års kronisksjukdom opererades jag i nov 2010, men hur jag än försökt komma igång med träning och sundare kost så faller jag tillbaka. Kilona har ökat och ökat och nu är jag återigen en 46:a.. och efter en lång skön sommar ledighet så visade vågen mer än någonsin...
Så nu har jag bestämt mig, Min nya viktresa börjar nu! Jag vet ju att det går bara jag lägger manken till, men denna gång kör jag LCHF. Jag känner flera personer som efter att de börjat äta LCHF både blivit friskare och smalare. Så nu börjar mitt nya liv ;-)
3 januari 2012 23:42

Vad hände???

Allt flöt på så himla bra med kosten och viktnedgången. Men att vara student och inne på sista terminen tar visst all tid och fokus.. I ärlighetensnamn har jag suttit på min stol i köket framför datorn nästan non stop sedan oktober, i början var jag duktig och höll mig till min LCHF kost men ju längre in i min uppsats jag kom desto mindre tid och ork till världen runt omkring fick jag. Tack och lov har vågen inte rört sig speciellt mycket uppåt och nu när jag börjar se ljuset igen (uppsatsen är inlämnad)kom till min förtjusning lusten att ta tag i mitt liv igen. Jag har velat börja träna ända sedan min operation förra hösten, men trots viljan har jag inte lyckats få mig till gymmet, visst var jag duktig ett tag i våras och sommras med promenader, men de rann ut i sanden. Jag har alltid någon dålig ursäkt till mig själv och mina nära, nej jag hinner inte ta en promenad nu jag måste plugga, skriva, läsa, laga mat städa, handla... Trots att jag vet att en promenad skulle vara en välbehövlig paus kommer alltid något i vägen. Förtillfället skyller jag på att jag inte har några skor, då mina easy toner gick sönder.. Hur som helst är det nu nytt år och nya tag, nyårslöften är inget för mig, då jag oftast inte kan hålla dem, men en ny fräcsh start är vi alla värda. Gymmet här hemma har haft gratis träning i tre veckor nu vid jul, och jag har hela tiden tänkt att jag ska gå ner och i allafall prova stå lite i crosstrainern, men inte då. Gratis träningen är nu inne på sina sista dagar och idag med lite pepp kom jag äntligen iväg =)Så nöjd med mig själv! Jag pallade mer än jag trodde jag skulle göra, det blev hela 15 minuter i crosstrainern och lika mycket till på motionscykeln. Bokade dess utom in mig på ett spinningpass på torsdag, inga fler ursäkter nu kör jag!!! Ofta är våra hinder uppsatta av oss själva, och vi säger -jag vill så gärna, men.... Riv hindren ta dig runt dem och ge dig tiden till dig själv, det tänker jag göra ;-)

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.