icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en kurvig blondin som fått lite för många kurvor på sista tiden. Har "alltid" varit smal så har på något sätt förnekat att jag gått och blivit rundare med åren. Nu är mitt mål att få BMI ner till 25 och väga 65-67 kg. Jag vill absolut inte bli pinnsmal för trivs med min rumpa och mina bröst ;) Jag har dessutom timglasfigur med tydlig midja även nu med lite övervikt, så tror att ett BMI på 25 är helt sunt för min kroppstyp.

Jag har bantat några kilo med jämna mellanrum då vikten gått upp, bara för att misslyckas och gå upp ännu mer. Att vågen gått över 75 kg kom som en shock, så nu ska jag försöka ändra livsstil istället för att banta. Ska minska rejält på godis och sötsaker samt börja motionera regelbundet. Mitt mål är att gå ner till 70 kg innan sommaren och väga 67 kg vid sommarens slut, och sen få ner det till 65. Here we go!
27 augusti 2012 12:04
5

Omvänd anorexi?

De som lider av anorexi ser ju en fet person i spegeln även om dom bara är skinn och ben. Jag tror bestämt att jag har omvänd anorexi och därför inte insett hur "stor" jag blivit. Har "alltid" varit smal/nomrmalviktig. Fram till 15 års ålder var jag bland de smalaste och ännu i gymnasiet var jag mycket slank. Det var vid 20+ som grejer började hända. Vägde plötsligt 60kg och sen gick jag i medeltal upp ett kilo per år och nu på senaste åren har det blivit ännu mer. Ändå tror jag fortfarande att jag är smal! Jag märker ju att jag har en bilring etc men varje gång jag sett mig i spegeln har jag tänkt "är inte såå farligt". Och lyckas ändå förneka det faktum att jag inte kommer i mina gamla byxor och ibland har svårt att få fast byxor stl 42 i provhytten. Jag är ju en smal mänska, måste vara byxorna som är konstig modell... Bara när jag får se foton på mig själv inser jag sanningen. Jag är liksom betydligt bredare än vad jag är i spegelbilden. Jag är inte längre den smala person jag en gång var och fortfarande tror att jag är. Men ändå går inte sanningen in. I spegeln är det en slank figur som ser tillbaka på mig. Finns det någon annan med samma "problem"?

Kommentarer

  • 27 augusti 2012 15:24
    OneOnine
    jag känner igen mig lite i det, inte nu, men när jag precis hade gått upp i vikt. då fick jag en chock varje gång jag såg mig själv i t ex foton eller andra speglar än de hemma, det jag såg var inte jag, matchade inte min självbild alls. har tänkt att det nog berodde på att jag gick upp i vikt så snabbt, och att hjärnan hade svårt att hänga med, tog 2 månader och jag hann knappt blinka. men när jag läser ditt inlägg så undrar jag om det inte istället handlar om att man under en lång tid lagt in begreppet "smal" i sin identitet..? eftersom du var väldigt smal när du växte upp har det kanske satt sig och blivit en del av din personlighet för dig? sen vill jag bara säga att det är en myt att alla anorektiker tror att de är feta. de finns säkert de som gör det, eftersom det står överallt, men jag har aldrig träffat nån sån. överdriven fokusering på vissa kroppsdelar eller att man bara inte är så smal som man vill vara är också vanligt. många brukade dock ofta säga att de var feta, både som ett sätt att pusha sig själva att gå ner mer och att uttrycka sitt självförakt.
  • 27 augusti 2012 15:36
    okunnig
    [KURSIV][/KURSIV] hehe var exat likadan :P Jag va mullig som barn men sen försvann det och jag var smal tills jag var 14. När jag var 15 svällde jag upp och när jag var 18 hade ja inte ställt mig på vågen på 3 år. Jag sa till att jag vägde runt 70. Haha jag vägde 90 när ja ställde mig på vågen;) i mitt huvud var jag "bara lite mullig" lite mullig är man inte om man är 163 och väger 90 kilo. Nu har ja dock gått ner 20 kilo :)
  • 27 augusti 2012 15:36
    okunnig
    Men massa pepp till dig :D
  • 27 augusti 2012 18:42
    Zahrah
    Måste tillägga att det endast är i mina egna speglar som jag är smal. Var just en sväng till H&M och i provhytten tyckte jag att jag var enorm. Blev också förvånad varje gång jag såg mig i en affärsspegel, för var liksom betydligt bredare än vad jag är hemma. Vad jag såg var inte "jag". Jätte deprimerande. Inte konstigt att jag handlar de flesta kläder på postorder och får prova framför min egen magiska spegel. Är nog som du OneOnine skriver, att jag har en "smal" identitet som sitter kvar i huvudet.
  • 27 augusti 2012 19:48
    OneOnine
    när jag befann mig i det tillståndet så tänkte jag mest att jag måste gå ner så fort som möjligt, så slipper jag ta itu med mitt feta jag. det funkade inte så jättebra... däremot kom jag tänka på en annan sak, för några veckor sedan köpte jag en ny spegel, ställde den i hallen, och bestämde mig för att bara tänka positivt när jag tittar i den. det låter superfånigt, men tror faktiskt det har hjälpt mig att inte tycka fullt så illa om mig själv. ser fortfarande ett monster i badrumsspegeln, men en helt normal tjej i hallen. massor av pepp till dig!

Logga in för att skriva en kommentar.