Envis och otålig i en farlig kombination

Jag vet att långsam viktnedgång kan vara bättre än snabb. Men jag är så otålig. Jag vet att jag inte borde väga mig varje dag. Jag borde nöja mig med en gång i veckan. Men nu blir det oftare. Och jag vill se resultat varje gång! Eftersom jag är så otålig!!! Allt ska hända nu! När jag gick med här så var det första gången i mitt liv som jag började räkna kalorier. Jag skulle gå ner 8 kg och jag gav mig själv hela 5 månader, för att jag visste att 1) det kunde vara svårt att gå ner 2)det var bäst att ta det långsamt. Men min otålighet i kombination med min jäkla envishet att gjort att jag är stenhård mot mig själv. Väntar längsta möjliga tid mellan måltider och äter bara precis att jag inte känner hunger mer. Har hamnat långt under min maxgräns varje dag. På två veckor har jag tappat 2,5 kilo. Det är inte orimligt takt, det vet jag, det är väl fler som ligger ungefär så. Men det är inte enligt plan. Och det jag är rädd för är att jag inte ska kunna stoppa när jag borde vara nöjd. Att jag kommer fortsätta. Så länge jag går ner i vikt kommer belöningsmekanismerna peppa mig att fortsätta. Lite till, bara lite till. När jag var 26 vägde jag 52kg (helt utan ansträngning från min sida, jag åt som en fullvuxen karl och satt mest stilla). VILL jag väga 52 igen? Det lockar mig lite, det måste jag erkänna. Men jag vet inte varför, för det klär mig antagligen bättre att väga lite mer än så.

anso71s blogg

Envis och otålig i en farlig kombination

Kommentarer