Människorädsla

Den vanligaste fobin är nog människorädslan. Den har nästlat sig in i nästan allas liv och vardag så att vi inte ens märker att den är där. Det har blivit ett normaltillstånd. Det är människorädslan som gör oss nervösa när vi ska prata med chefen. Det är människorädslan som gör det så svårt att berätta för kollegan att det jobb hon utfört inte är tillräckligt bra. Det är människorädslan som gör att vi väljer bort vårt favoritplagg för att vi vet att bästa vännen inte gillar just den stilen/färgen. Kommer jag duga i den andra människans ögon? Människorädslan begränsar oss, styr oss in på oönskade vägar, håller oss fast där vi inte vill vara. Ändå är vi alla bara människor. Chefen lika mycket som arbetaren. Varför skulle man inte kunna prata lika avslappnat med chefen som med sin mamma/vän? Prata med varandra som jämlikar. Visst, en chef kan ha makt att göra oss arbetslösa. Men hur stor är risken? Står den i proportion till hur hunsad man kan känna sig? Och om det är något verkligt viktigt som vi har på hjärtat, något som plågar oss, är det värt att offra sig själv för ett jobb? Vi människor är en konstig sort, med många konstiga egenheter. Jag önskar att ni alla har modet att besöka badstranden i sommar och njuta av solen och värmen. Klä er i de kläder ni själva vill. Låt inga andra människor begränsa era liv. Lev det liv ni vill leva.

anso71s blogg

Människorädsla

Kommentarer