Matgalning- om att snika till sig den största biten

Trots att jag alltid varit smal när jag var yngre så var det aldrig så att jag tänkte på vad jag åt eller höll igen på något vis. Jag åt som en skogshuggare. Inte heller höll jag på med någon träning utan har alltid varit lat. Mina fritidsintressen var stillsamma, som att läsa, brodera och måla tavlor. Jag åt alltid mjukt bröd, vitt eller söta sirapslimpor. Aldrig en mager ost utan alltid fetaste alternativen. Gärna med majonäs på alla mackor, ihop med gott pålägg. Socker i mitt te eller grädde i mitt kaffe. Osv osv. Jag gissar att jag haft en ganska hög viloförbränning. Men något som jag ibland skämdes för och försökte dölja var hur matfixerad jag var. Om man var bjuden på kalas eller middag så kunde jag spana i största biten och om jag såg att någon annan tog den före mig så kunde jag nästan få ångest. Panik över att jag fick en liten bit tårta, en liten bit paj eller vad det nu var. Alltid försökte jag på ett osynligt sätt att bara råka ta den stora biten. I de fall det var obegränsat med mat så tog jag först en ganska stor portion, för att sedan backa och ta en halvstor portion och så kanske backa en tredje och en fjärde gång också.. Men helst inte så att det syntes/märktes hur mycket jag egentligen åt. För jag skämdes över att jag var så ha-galen när det gällde mat. Gick det sedan lite för lång tid mellan två måltider så slog min migrän till. Blev ofta helt skakis av lågt blodsocker, och kall, frusen. Vet inte hur många gånger som jag fått krypa ner under ett duntäcke medan min sambo fått laga mat åt mig. Riktigt riktigt dålig blev jag. Och när maten väl var klar kunde jag må så illa att jag inte kunde äta. Då fanns bara en medicin: att sova hela natten och när jag vaknade var jag bättre. Mör i hela kroppen men med aptit och utan huvudvärk. På den tiden när jag åt som en skogshuggare och blev sjuk av att vänta för länge mellan måltider och fick ångest av att inte få största tårtbiten, då vägde jag 52 kilo till mina 170 cm... Egentligen så har nog mitt matbeteende fortsatt så här utan större ändringar. Det som har förändrats var att jag efter varje graviditet har landat på en lite högre vikt, 2-3 kg plus efter varje barn (har tre). Det gjorde mig inte så mycket, jag åt precis som tidigare men fick en "jämvikt" som låg litehögre än förut, men då jag fortfarande upplevde mig som smal så var det inget jag brydde mig om. Det var ok att väga 55, det var ok att väga 58 och nästan ok att väga 61. Åtminstone ville jag inte göra avkall på maten, så därför accepterade jag mina 61 kg. Det var ok om det betydde att jag kunde äta obehindrat. Sedan gick ytterligare 10 år och vikten kröp upp mot 67-69 kg. Detta trots att jag upptäckte att jag inte kunde få i mig samma mängder mat som förr. Omöjligt att smälla i sig en hel pizza, det som jag gjorde med lätthet när jag var 25. Så trots minskad portionsstorlek så vägde jag mer. Det gillade jag inte!! Ja...jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Har ingen bra slutkläm. Det var mest ett erkännade hur fixerad vid mat jag var/är fortfarande ibland. Skammen man känner när man får ångest över att inte få en större matbit... Det är ju sjukt!!!

anso71s blogg

Matgalning- om att snika till sig den största biten

Kommentarer