Mer om tomrummet och ätstörningens demoner

Det mesta av det här skrev jag som svar på en kommentar, men jag tyckte det var så relevant att det förtjänade att hamna som inlägg. Det är oftast andra saker som spökar och inte maten egentligen. Maten är bara ett substitut, kunde lika gärna vara nåt annat missbruk. Jag tror att om man kan komma tillrätta med sina känslor och det som gör att man hetsäter, då minskar nog vikten mycket av sig själv. För många med mig som är överviktiga vet precis vad man borde äta, vet exakt hur många kalorier maten innehåller och allt man bör veta för att gå ner i vikt. Men det går inte att tillämpa det i vardagen för att det helt plötsligt brister och man sitter där med gråten i ögonen och vräker i sig första bästa onyttiga mat. När det gäller varför man inte gör det som står på ens lista för att stå emot suget, tror jag beror på att man är rädd för att prova nåt annat än att äta för att dämpa sin ångest. Man vet att maten funkar för stunden, men de andra sakerna kanske inte gör det och i början ger de inte lika mycket tröst. Bäst är ju om man konfronterar sina känslor men det orkar man inte göra varje gång. Ibland räcker det bara med att erkänna varför jag vill äta och tala om för sig själv hur jag mår pga det. Det är ett stort framsteg och emellanåt räcker det, sen kan man ta sin lista och prova nåt för att koppla av ett tag. tror säkert att om man tar ítu med sina demoner så kommer mycket av suget efter fel mat att försvinna. Men man ska våga ta steget, det första är värst. Jag har nu kommit en bit på väg och de andra stegen är inte alls lika läskiga och jobbiga. Tex så har det i helgen slunkit ner onyttig mat och även idag när vi hade besök som vi bjöd på middag med dricka till och lite godis efteråt. Hade det varit för bara 2 månader sen hade jag nu suttit med dåligt samvete, däst och lätt illamående pga att det triggat igång nåt hos mig och jag skulle ha vräkt i mig både det ena och det andra. Men det har jag inte gjort. Efter att besöket åkt så åt jag inge mer godis och kag drack en klunk dricka till bara. Jag mår inte dåligt, är inte däst, bara lite svälld i magen av lite för mycket mjölk produkter i maten.. Det är ju inte pga att mina demoner är borttrollade som jag kunde behärska mig idag utan det är ju för att jag konfronterar de och då på nåt sätt triggas inte suget igång. Kanske lite konstigt att suget efter sötsaker och sånt triggas igång av demonerna men jag tror att eftersom man bär på sitt bagage med demoner hela tiden, det påverkar en så klart i många situationer. Men om man då tar en sötsak, så mår man helt plötsligt mycket bättre för stunden och då vill man ha mer, för det blir som en medicin som tar bort det jobbiga för en stund. Men om man avväpnat demonerna redan så får sötsakerna inte den makten. Då behöver man inte den effekt de ger, för man har redan erkänt att de finns, hur de får en att må och man kanske redan har rett ut det eller medicinerat sig med nåt från sin lista på saker som kan ge lite mer livskvalite än godis... Ja det var mina tankar idag:) dagens mening blir nog: Första klivet är värst, sen går det av bara farten. Kram på er alla<3

18 juni 2012 23:14

Phimie

Känner igen mig mkt väl i det du skriver. Jag har börjat erkänna mina och håller dem i schack rätt bra nu för tiden. Att räkna kalorier och inte points har varit min räddning för jag kan inte räkna kalorier i huvudet. Fortsätt lycka till!
19 juni 2012 00:19

cisselala

Åh gud vad skönt att det är fler som känner såhär! Jag går just nu och håller emot varje dag och har gjort det sedan början av 2012. Räkna kalorier funkar för mig och försöka få en rutin i vardagen. Det kan gå jättebra vissa dagar ja till och med i flera dagar i sträck men sen helt plötsligt kommer den dagen då allt går fel. Och det är ju det att man mår dåligt innan och man (jag) mår ännu sämre efteråt men ändå så gör man det!? Jag hoppas att du finner välmående i ditt liv!
19 juni 2012 00:36

gummigum

Det känns skönt för mig också att flera är som jag. Alltid lättare om man inte är ensam. Hoppas ni kan fortsätta på er resa och att det blir mindre och mindre av en kamp och mer som en naturlig del av livet. För vi kan ju inte leva utan mat, tyvärr känner jag ibland;-). Jag är jätteglad att ni läser min blogg men än mer glad över att ni delar med er. Ge inte upp, ni är viktiga<3

gummigums blogg

Mer om tomrummet och ätstörningens demoner

Kommentarer