Jag tog steget.

Vilken lättnad! Fyfaan säger jag bara. jag mår så mycket bättre nu!! Igår kväll hade jag å sambon ett rejält samtal.. han trodde att det var nåt jag undanhöll för honom... att jag gick å tänkte på nåt å att jag va frånvarande största delen av dygnet, och att det hade vart så under en längre tid. Efter många jobbiga ord så slutade det med att JAG BERÄTTADE OM MINA ÄTSTÖRNINGAR! Jag har inte berättat för nån... Men nu NU! Å jag säger bara till alla er som har samma problem som mig att, berätta för någon!! Det kändes som en sten lättade från bröstet! Jag blev så avslappnad och lugn och jag sov hur skönt som helst inatt. Jag känner mej som en ny människa! Så jag kan väl säga att jag förstår nu hur jobbigt detta har vart att hålla inom mig under en så lång tid... och det har jag inte riktigt märkt av själv, förän jag märker skillnaden nu! Gu va bra jag mår :):) Han lovade att hjälpa mig. Jag gjorde klart för honom att han ska inte försöka stoppa i mej mat eller liknande nu, eftersom det inte kommer göra någon skillnad. Jag kommer kräkas upp det ändå, och jag kommer ha lika mycket ångest ändå. Utan vi ska ta ett steg i taget! Första steget är att jag ska försöka känna min NÄSTAN mätt ialf, och behålla maten efteråt. Mitt villkor var att det skulle vara kalorifattig mat ifall det skulle funka, så att jag inte behöver ha "dubbel-ångest". Sen ska han tydligen köpa massa vitaminer å aminosyror till mej så att han slipper va orolig över att jag har vitaminbrist osv. Jag vet inte vad jag ska skriva förutom att det känns så himla skönt nu! Känner heller inte att jag behöver tvinga i mej mer mat än jag egentligen vill äta om han gör middag, och sedan kräkas upp det, eftersom han nu inte kan ifrågasätta om jag inte äter upp allt. Förövrigt väger jag idag 48kg :) , skönt! Skulle inte skriva in nån vikt här förän på tisdag tänkte jag, men jag väger mej ju 3-5ggr/dag i snitt och har legat på 49 i flera dagar, men idag hade jag gått ner ett till :) , dock väntar jag med att skriva in den på min pres. Bra dag!! :D

19 september 2009 12:38

lingon

Vad bra att du berättade! :-)
22 september 2009 21:30

moffen

Vad fint att du tog mod till dig att berätta. Känns nog bättre för din kille också att veta, även om det inte är så roligt att veta att den man älskar sliter m ätstörningar. Förhoppningsvis kan han vara ett stöd för dig att komma genom detta som du står mitt uppe i. Jag är stolt över dig att du vågade vara ärlig inför honom. Kram

ikrekolas blogg

Jag tog steget.

Kommentarer