Att hitta acceptans av kroppen vs kämpa för den kropp jag vill ha
Jag är en av de där som tittar på en chipspåse så går jag upp i vikt... att då leva med en man som tittar på samma chipspåse och går NER i vikt (vilket jag anser för övrigt är vansinnigt orättvist! ) kan vara extremt frustrerande...
Vi var på Gran Canaria förra året och åt tapas, pommes frites till allt, godis mm och jag gick snällt upp 3 kg och han ner 2 kg. Gjorde visserligen inte saken bättre att jag halvvägs under resan började må fasansfullt illa, vilket visade sig vara min lilla Odin som hade gjort entre i magen :)
Anyway, så är läget och nu måste jag deala med detta. Jag har alltid kämpa med vikten och har alltid varit en M/L (utom under ett år när jag började som instruktör och tränade som en galning för 10 år den och faktiskt var en XS) så hur ska jag ställa mig till min kropp. Kommer jag kunna hamna där jag faktiskt är nöjd?
Efter min första graviditet så tränade jag som en galning och gick ner 20 kg (se bilden nedan) och när jag ett år efter jag födde min första son blev gravid igen (på sista bilden är jag i vecka 5, men det visste jag inte då) så var jag i grym form. Jag var inte så smal- låg på 69 kg så en större M, men jag kände mig faktiskt bra i kroppen- främst för att jag kände mig så stark och för första gången kunde göra armhävningar på tå med hopp!
Min mage har alltid varit stor- om det är någon mer än jag som har finsk/ryska gener så vet ni att smala ben och stor mage är våran gåva (alltid snygga ben) och förbannelse (6 pack är OMÖJLIGT) och mer äppelformad kropp får man leta efter. Men efter jag fött 2 barn så har jag faktiskt fått en liten mer förlåtande till den för under 9 mån x 2 så har jag klappat denna mage och känt hur livet växt där så det är okej att den är lite stor nu.
Jag tror det jag nu mest känner är att jag känner mig klumpig och tung. Tycker INTE om den känslan då jag tränar mycket och vill kunna hoppa högt och klara allt.
Sen är det klart att jag vill se snygg ut i mina kläder och inte känna panik när jag sneglar i smyg på hur jag ser ut i spegeln.... men var går gränsen mellan panik och acceptans? Jag har ingen aning men jag måste fundera på det under min resa för att det inte ska ta över allt.
Nu triggas jag av att ha mål och kämpa mot så det är inte så att jag känner mig nedslagen över att göra detta, men någonstans måste balansen infinna sig...
Så kampen fortsätter, liksom tankarna....
Gillar
Kommentarer
-
Det du skrier är intressant. Jag tror att man har lättare att gå ner i vikt om man accepterar det man har även innan man går ner. Tror inte att någon mår bra av att gå runt och tycka illa om sig själv och med dålig självkänsla så går det mesta åt skogen.
Så... jag tycker du ska fortsätta triggas mot mål, jag behöer också något som motiverar, men om du råkar titta i chipspåsen och gå upp några kilo av ångorna så var förlåtande mot dig själv.
Önskar dig stort lycka till.
-
Tack minimize 😄
Logga in för att skriva en kommentar.