Såhär gick det till när jag blev ett missionerande hälsofreak.

Jag blir ALLTID ifrågasatt för min kosthållning. Av nästan alla. Klasskompisar, kollegor, kärringar och gubbar.
"Sånt där kan du väl inte äta? Det ska vara RITKIG mat, annars orkar du inte med!"
"Vällagat ska det vara"
Och när jag ber dom motivera varför deras gratinerade falukorv skulle vara bättre än min konstiga matlåda får jag oftast svaret att; "Det här, det är riktig mat det!"
Och så brukar dom säga; "du som är så smal, du får väl inte i dig nån energi"
Med ett dagligt kaloriintag på 3-4000 Kcal/dag ligger dom nog i lä, alla sina gratinerade falukorvar till trots.
Men tro inte nu att jag har någon överdriven ämnesomsättning, jag har vägt 15 kilo mer än såhär, och jag har provat vikten i både fett och i muskler. Jag gillade den senare versionen bättre och det är åt det hållet jag ska nu.
Jag började livet som en riktig slacker, låg på soffan och läste, spelade tv-spel och käkade chips. I omåttliga mängder.
Men eftersom jag var slacker tänkte jag inte på det. Jag trodde på fullaste allvar inte alls att det spelade nån roll vad man åt, bara man var mätt. Godis och öl=mat alltså.
Sen började jag träna och äta "normal lagad mat". Båda i omåttliga mängder.
Fettet på min kropp blev muskler och jag var extremt taggad av mina framgångar. Jag lade hela min tillvaro på att äta mat och gå till gymmet. Jag vägde 65 kilo.
Sen fick jag tyvärr ett jobb och all min livsglädje dog. Hann inte och ville inte träna och för att inte bli fet bestämmde jag mig för att dra ner på maten. I omåttliga mängder.
Jag var livrädd för allt som innehöll kalorier. Jag jobbade på ett café då och råkade jag slicka mig på tummen efter att ha flyttat kakor från en plåt till en annan drabbades jag av inre panik. Ett år gick. Eller två.
Jag bestämmde mig i alla fall till slut för att låta mig äta det jag ville och se vad som hände. Jag gick upp i vikt ganska långsamt och slutade på dom 52 kilo jag väger idag. Detta är tre år sedan.
Vad gjorde jag då istället för att äta? Jo, under dom här åren läste jag allt jag kom över som handlade om kroppen och kosten och näringen och kosthitorien och träningen och bantningen och motionen och syreupptagningsförmågan och välfärdssjukdommarna och ja, ni fattar.
Är fortfarande intresserad men lägger inte hela min själ i att suga åt mig kunskap. Jo, kanske lite..

I alla fall:

Att äta bra och träna rätt ÄR faktiskt något man kan ägna sig åt i omåttliga mängder…

Nu har jag dessutom ett jobb där jag för ovanlighetens skull faktiskt trivs så nu säger jag hej till mitt livs sista livsstilsförändring.

Nu ska jag bara få dom som tittar skeptiskt ner med hånande översittarblick i min matlåda att förstå att om den maten låg i deras egen matlåda skulle dom inte ha så dåliga värden och vara så feta, trötta och deprimerade. Det blir den svåra biten.